Det har alltid funnits behov av knivar och dolkar, och även idag har vi bruk för dem såsom verktyg, bestick och samlarobjekt. Jag vill med den här artikeln ge en introduktion till medeltidens och renässansens knivmode och -utveckling. Jag gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande när det gäller historik eller typologi, men hoppas ändå kunna ge inspiration till anskaffandet av egna knivar och dolkar.
Det var i mitten av 1200-talet som knivar och dolkar började bli vanliga som beväpning bland riddare. Det finns två hypoteser varför riddare undvikit dem som vapen. Den ena går ut på att adeln såg ner på bruket av kniven som vapen såsom simpelt och lömskt, medan den andra gör gällande att det ökande bruket av brynja och plåt tvingade fram behovet av korta, styva stötvapen. Troligen äger båda antagandena giltighet - den medeltida riddaren kunde vara pragmatiskt lagd när det gällde att vinna fördelar på slagfältet.
Låt oss först titta närmare på terminologin för att reda ut grundbegreppen. Det råder viss förvirring om vad som skiljer knivar och dolkar åt. Många tror att kniven är eneggad, medan dolken är tveeggad. Det är bara det att många dolkar är eneggade, så där faller den förklaringen. I själva verket är det enkelt. En kniv har sin tånge och grepp vid sidan om bladets centrumlinje (jämför med en kökskniv), vilket gör den särskilt lämpad för skärande. Dolken har däremot sin tånge och grepp på bladets centrumlinje (likt greppet på en fil), varvid stötar och stick blir mer kraftfulla. Svårare än så är det inte. Under svensk medeltid fanns det bl a följande namn på knivar och dolkar: rytinger, daggert, stekamaez samt kniver. En rytinger var troligen en kraftig kniv i stil med fig. J3. Daggert var en vanlig dolk, medan det med stekamaez troligen avsågs "stick-kniv" (jfr tyskans "messer"), det vill säga en (längre) dolk. "Kniver" torde vara självförklarande.
Alla samhällsskikt bar kniv, inte som vapen utan som ätverktyg. Beroende på hur rik eller fåfäng man var, kunde materialen i greppet variera kraftigt. Man använde trä, ben, horn, mässing, stål, elfenben, ädla metaller... Utförandet kunde vara ytterst simpelt eller utsökt, men gemensamt för de flesta knivar och dolkar var den funktionella utformningen. Slidan var vanligen av läder och/ eller trä, och ofta försedd med metallbeslag (doppsko, munbleck, dekor). En del slidor kunde vara av metall. Kniven eller dolken bars vanligen hängande från bältet i en snodd, men man ser ofta hur man fixerade den med bältesväskan (se J1, J2, J5). Testikeldolkar bars ofta mitt fram, och påminde då om en... Man ser ytterst sällan kvinnor bära kniv, och det kan finnas ett skäl till det: man kan ha haft dem dolda under klänningen, där de kunde nås via en slits i klänningens sida. Den enda illustration jag sett med en kvinna bärande kniv är från 1400-talet, där man kan se en liten slidkniv hängande från bältet i en ca 30 cm lång snodd, tillsammans med nycklar och en penningpung.
Då medeltiden var ungefär lika våldsam som andra tider, försökte man reglera knivbärandet i lag. Vanligen var alla utom adeln och deras tjänare förbjudna att bära svärd, dolkar, jaktknivar och kraftigare knivar. I Magnus Erikssons landslag stadgades det att den som bar ett illegalt vapen och greps, dömdes till kraftiga böter. Kunde man inte betala, kördes vapnet genom handen på den brottslige!
Vid matbordet användes ganska bredbladiga knivar för att skära upp kött och mindre, medan spetsiga knivar användes för att spetsa och sedan föra maten till munnen. Det ansågs ofint (och potentiellt blodigt) att stoppa kniven i munnen, en sedvänja som lever än idag. Matknivarna kunde köpas i set om ett halvdussin olika knivar med en gemensam slida.
När man jagade hade man kraftiga jaktknivar, som skulle användas till att ta ur, flå samt stycka bytet. Greppet kunde vara av material som förde tankarna till jakt, såsom ben eller horn. Formen på knivarna liknar senare tiders stilar. Som kuriosa kan nämnas att man ibland använde svärd vid vildsvinsjakt. Man högg inte bytet utan dödade det med en välriktad stöt.
Tre distinkta dolktyper började urskilja sig mot slutet av 1200-talet, och det var testikeldolken, rondelldolken samt baselarden. Utöver dessa fanns det ett otal former och stilar, där många mest liknade små svärd (i engelsk litteratur kallade "quillon daggers". Man lät ibland smida matchande svärd och dolkar; bruket att bära en matchande dolk till svärdet kan spåras till 1300-talet, men det är först från och med omkring 1520 som man vinnlägger sig om att tillverka dem i matchande utförande. Efter omkring 1635 blir det mindre vanligt att bära dolk till svärdet eller värjan.
Testikeldolken utmärkte sig genom de båda bulliga "kulorna", som utgjorde någon sorts parerskydd. De pryda viktorianska vapenhistorikerna döpte om denna potenta dolktyp till "njurdolk". Typen dök upp i början av 1300-talet, och blev mycket populär under 1400-talet. Formen kan fortfarande skönjas i den skotska dirken, som kan spåras tillbaka till 1600-talet. Greppet var så gott som uteslutande gjort av trä, och var ofta försett med beslag. Det här är en mycket elegant och attraktiv dolk, som lämpar sig ypperligt till adelsdräkter.
Rondelldolken fick sitt namn från de båda skivor som utgjorde knapp och parerstång. Klingan var i de flesta förekommande fall tre- eller fyrkantig i tvärsnitt, även om man kan hitta en- eller tveeggade varianter. Dolkens enda syfte var att genomtränga plåt och brynja, vilket underlättades av att man kunde slå till på topp-plattan för att utdela nådastöten. Rondelldolken gjorde entré vid 1300-talets mitt, och var i bruk långt in på renässansen. De kunde vara rikt utsmyckade och dyrbara, även om man mest ser ganska enkla och funktionella vapen.
Baselarden, eller schweizerdolken som den kallades i sina kortare varianter, var mycket populär. Typen dök upp i Schweiz under senare delen av 1200-talet, och det hävdas att namnet kan härledas till staden Basel. I Sverige kallades den för "baslare". Baselarden hade en ganska spetsig, tveeggad klinga och ett H-format grepp. Just greppet är intressant; i stället för den vanliga tången (den smala förlängningen av klingan som omges av greppet), hade baselarden ofta en tång som var lika bred som greppet. Detta gav ett mycket starkt vapen. Greppet var vanligen av trä och försett med metallbeslag som nitades fast. Baselarden var ofta så väl tilltagen, att den mera var ett kortsvärd än en dolk. Typen tycks ha förlorat i popularitet under 1500-talet. Schweizerdolkarna, odödliggjorda i Hans Holbeins design, togs upp av nazisterna och förekom som sidovapen hos bland annat SS och SA.
Övriga typer liknade som tidigare nämnts ofta små svärd. En variant som såg dagens ljus vid slutet av 1400-talet (i Italien) var cinquedan ("tjinkveda"), som skulle vara fem fingrar bred vid fästet. Vissa hävdar att det rör sig om en sorts kortsvärd, medan andra anser att det var en stor dolk. Bäst är nog att betrakta cinquedan som en egen typ. Som det förhoppningsvis framgår av illustrationerna är vissa knivtyper tidlösa. Så är t.ex. den klassiska träskaftade morakniven mycket lik vikingatida knivar.
I Talhoffers Fechtbuch från 1467 kan man i en serie illustrationer se hur det kunde gå till när man slogs med dolkar. Dessa var av illustrationerna att döma 35-40 cm långa och ganska slöa men spetsiga. Man kan se hur kombattanterna stundtals greppar om själva klingan utan att skära sig. Stridstekniken bestod av stötar mot mellangärdet, med avslutande stick i halsen. Grepp, pareringar, blockeringar och kroppskast ingick också. Ingenstans förekommer det att man kastar dolken.
Ml Omkring 1340. Cirka 20 cm.
M2 Omkring 1400. Cirka 20 cm.
M3 Omkring 1415. Cirka 25 cm. Används för tranchering.
M4 Sent 1400-tal. Cirka 15 cm.
M5 1400-tal. Ca 25 cm. För tranchering.
M6 1400-tal. 15-20 cm.
M7 Tidigt 1300-tal. Ca 20-25 cm.
Samtliga större knivar är ca 35 cm långa. Bältesväskorna hjälper till att hålla knivarna på plats.
J1 Grepp av trä(?).
J2 Dito.
J3 och J4 Knivar som används när bytet flås.
J3 påminner om en seax (scramasax).
J5 Grepp av horn(?), pälsklädd slida.
B1 och B2 är i större skala än B3-B5. Samtliga dolkar finns bevarade, men har i mina källor saknat längduppgifter. Jag har gjort antagandet att greppen är totalt 15 cm långa.
B1 Omkr. 1400. Ca 41 cm. Tången (dvs förlängningen av klingan) är
av samma form som greppet, och ger därigenom en mycket stark och styv dolk. Greppets
sidor är av fastnitat trä.
B2 Omkr. 1470-90. Schweizisk. 46,5 cm. Grepp av trä med nitade beslag
(nitarna kan anas).
B3 Omkr. 1380. Engelsk. Ca 85 cm. Grepp av trä.
B4 Omkr. 1350(?).Schweizisk(?). Ca 73 cm. Grepp av trä; dekorerade och
nitade silverbeslag.
B5 1400-tal. Schweizisk. Ca 75 cm. Grepp av trä, kraftiga metallbeslag.
Någorlunda gemensam skala. Fynd respektive exempel ur samtida konst.
T 0,5 Omkr. 1350-80. Ca 40 cm. Italiensk dolk liknande B1, men mer lik
en testikeldolk. Detalj från en väggmålning.
T1 1300-tal. 33,5 cm. Brunnsfynd från Lund. Graverat mässingsbleck med
majuskel-M. Bleckets kanter har klippts och vikts ner. Facett på klingans rygg.
T2 Omkr. 1500. Flamländsk. Ca 30 cm. Liten ätkniv på slidans framsida.
Detalj från målning av Hieronymus Bosch.
T3 1400-talets mitt. Ca 50-55 cm. Metallbeslag vid greppets bas. Vänstra
"kulan" skadad. Bevarad.
T4 Ca 1470-90. Burgundisk. Ca 45 cm. Mindre vanlig topp. Detalj från
gravhäll.
T5 Omkr. 1550. Flamländsk eller nordtysk. Ca 40 cm. Grepp av lönn med
metallbeslag. Svart skinnklädd träslida med separata fack för en liten kniv och en
syl/ätpinne. Bevarad.
Någorlunda gemensam skala. Bevarade exemplar.
R1 Sent 1300-tal - 1400-tal. Ca 30 cm. Svenskt fynd. Grepp av stål;
parerskivan har en del av kanten nedvikt. Klingan har triangulärt tvärsnitt.
R2 1300-tal? Burgundisk. Ca 40 cm. Skivorna är sexkantiga. Greppet är
helt av metall (mässing?).
R3 Omkr. 1440-50. Fransk. Ca 50 cm. Grepp av trä, skivor av metall.
Med undantag av Ö1 så är skalan någorlunda gemensam.
Ö1 Cinqueda. Italiensk. 1480-1500. Ca 55 cm. Bevarad.
Ö2 Dolk. Ca 1250. Fransk. Ca 40 cm. Detalj från Maciejowskibibeln.
Ö3 Dolk. Ca 1270. Italiensk. Ca 40 cm. Detalj från relief.
Ö4 Dolk. 1400-tal. Engelsk?Ca 35 cm. Greppet saknas. Bevarad.
Ö5 Dolk. 1450-80. Fransk. Ca 35 cm. Grepp av stål (?). Detalj från
målning.
Ö6 Dolk. 1400-tal. Engelsk. Ca 40 cm. Grepp av brons. Bevarad.
Ö7 Dolk. 1400-tal? Svensk? Ca 42 cm. Greppet saknas. Bevarad.
Källor: "Arms & Armour of the Medieval Knight", "Swords and Hilt Weapons", "Antique Arms and Armour", "Sveriges Medeltid", vol. 3 samt "Med hugg och slag". (Se litteratursektionen). Text och bilder © 1994, 1999 Björn Hellqvist