Del Tin 2133
Utmed vägen mellan Geneve och Rom ligger den lilla staden Saint-Maurice-en-Valais, som i romarrikets dagar hette Agaunum. Staden förknippas med en av de tidiga helgonlegenderna om kristna martyrer, och därmed med två av de bäst bevarade medeltida svärden i Europa. Helgonlegenden har bevarats till våra dagar tack vare Sankt Eucher, biskopen av Lyon (död år 494) i hans verk Passio martyrum Acaunensium. Han samlade uppgifter om något som inträffade nästan 200 år tidigare, och skapade därmed en av de många legender som förknippas med kristna helgon. Så, vad hände i Agaunum för 1700 år sedan, och vad har det att göra med svärden? Låt oss gå tillbaka till romarrikets turbulenta år…
Under medkejsarna Diocletianus, Maximianus, Constantius och Galerius styre fanns det, enligt legenden, en romersk legion som bildats i övre Egypten och som var känd som den thebanska legionen. Den räknade 6600 man, alla kristna och ledda av en officer vid namn Mauritius. År 286 (eller däromkring) ingick legionen i den armé som Maximianus ledde för att slå ner ett uppror bland kristna i Gallien. Efter att revolten slagits ner, utfärdade Maximianus en order att hela armén skulle närvara vid en offerceremoni, som bland annat innehöll kristna människooffer till de segerrika romerska gudarna. Den thebanska legionen var den enda som vägrade komma och tog istället sitt kvarter vid Agaunum. Maximianus blev rasande inför denna ordervägran och beordrade decimering av legionen (var tionde man skulle avrättas). Straffet utmättes, men thebanerna vägrade lyda. Maximianus lät då genomföra ännu en decimering. När Mauritius och hans mannar fortfarande vägrade, beordrade Maximianus att samtliga återstående i legionen skulle dödas. Legionärerna bjöd inget motstånd, utan gick döden till mötes med övertygelsen att de skulle bli martyrer. Alla dräptes, även Mauritius och hans officerare. De som inte befann sig vid Agaunum jagades och dödades, tills ingen theban var kvar i livet.
Biskop Eucher samlade, som redan nämnts, berättelser om martyrer, varav många blev kanoniserade och fick helgonstatus. Främst bland dessa var Mauritius, som blev ett populärt skyddshelgon i södra Tyskland och norra Italien. Redan någon gång runt år 350 återfanns och identifierades stoftet efter martyrerna från Agaunum av Sankt Theodor, biskop av Octodurum. Han lät uppföra en basilika till deras ära vid Agaunum, vars ruiner kan ses än idag. Under medeltiden var Sankt Mauritius skyddshelgon åt flera av de romersk-tyska dynastierna, däribland kejsarna av det Heliga tysk-romerska imperiet. Kungar, adelsmän och prelater ville ha reliker från helgonen för att kunna bygga kyrkor till deras ära. Det är knappast att förvånas att två svärd kom att förknippas med sankt Mauritius, då det är vanligt att helgonen återges tillsammans med det redskap som användes vid deras martyrium. Saint-Maurice-en-Valais har alltid varit centrum för tillbedjandet av den thebanska legionen, och därmed en viktig vallfartsort. I det kloster som bär hans namn utförs varje dag en särskild gudstjänst till helgonens ära, och den 22 september varje år hålls en festdag. I ett annat Sankt Mauritius-kloster (i Schweiz) har man sjungit en hymn, "Tasbeha", dygnet runt i över 500 år.
Studier av legenden stimulerades av utgrävningar i Saint-Maurice-en-Valais under senare hälften av 1940-talet. En analys av legenden utfördes 1956 av D. van Berchem (en specialist på den romerska arméns historia). Han hävdade att legenden baserades på en muntlig berättelse återgiven av biskop Theodor av Octodurum. Biskopen hade medfört legenden från Mellersta Östern, där en Sankt Mauritius ska ha lidit martyrdöden tillsammans med 70 soldater under hans befäl. van Berchem hävdade att soldaterna varken var thebaner eller en hel legion. Detta är inte orimligt, då man tenderade till att överdriva de tidiga helgonberättelserna för att imponera på folket. Den tidiga kyrkan behövde hjältar, och vad var bättre än en hel legion med kristna som trotsat en hednisk kejsare? Historiskt sett så är det osannolikt att romarna skapat en kristen legion, då kristna var förföljda och knappast betrodda med vapen, och än mindre organiserade som en stridsenhet. Detsamma gäller svärden som förknippas med Sankt Mauritius martyrskap. De är utan tvekan tillverkade under högmedeltiden, medan den riktige Mauritius skulle ha dödats med en romersk gladius eller spatha.
I vår tid finns det två svärd som förknippas med Sankt Mauritius. Det ena förvaras i Weltliche Schatzkammer (kejserliga skattkammaren) i Wien, medan det andra finns i Armeria Reale (Livrustkammaren) i Turin. Båda är utmärkta exempel på högmedeltida svärd. Låt oss titta närmare på dem…
|
Detta vackra svärd var de tysk-romerska kejsarnas kröningssvärd i över 700 år. Det Heliga tysk-romerska imperiet omfattade i princip Tyskland, Österrike och norra Italien. Det finns utställt i Weltliche Schatzkammer (del av Konsthistoriska museet i Wien) och har inventarienummer SchK XIII 17. Svärdets ålder är oviss; museet tror att det smiddes i Frankrike runt slutet av 1100-talet, medan svärdshistorikern Ewart Oakeshott tror att det är äldre än så, med en tillkomst runt åren 1050-1120. Ett sätt att bestämma åldern på hjaltet är att datera graveringarna på svärdsknappen. Den bär Otto IV:s (död 1218) personliga vapen och var troligen utförd för hans kröning till kejsare år 1198. Hursomhelst kan vi med säkerhet utgå från att svärdet är minst 800 år gammalt. Dess totala längd är 1100 mm, med ett blad på 953 mm. Svärdet väger 1300 gram. Som kuriosa kan nämnas att det är detta svärd som används på omslaget till Jan Guillous roman "Vägen till Jerusalem". Han lät även tillverka en kopia i England.
Knappen är en Oakeshott typ B, 40 mm hög och gjord av förgyllt järn. Det är graverat med det Heliga tysk-romerska imperiets riksvapen (en örn) på ena sidan och kejsar Otto IV:s vapen (på kluven sköld en örn och tre lejon) på den andra. Den senare vapenskölden är upp-och-ner, vilket antyder att svärdet burits med udden uppåt vid ceremonier. Den nedre kanten på knappen bär inskriptionen: BENEDICTVS DOS DES MEVS QVI DOCET MANVS. Det 95 mm långa greppet är av trä, virad med tvinnad järntråd och med "turkhuvuden" (ringar av flätad mässingstråd) i vardera ändan. Det är troligt att greppets klädsel är av senare datum. Parerstången är av Oakeshotts stil 1, 205 mm bred, gjord av förgyllt järn och graverad med stridsropet: CHRISTUS VINCIT. CHRISTUS REINAT. på ena sidan och CHRISTUS INPERAT. på den andra. Det ska troligen vara "IMPERAT(OR)". Stridsropet är från det tredje korståget, kan översättas som "Kristus erövrar. Kristus segrar. Kristus (är) kejsaren." Allt som allt så är hjaltet mycket välproportionerat och ett utmärkt exempel på sin typ.
Klingan är en Oakeshott typ XI. Den är lång och slank, med en smal, grund ränna som löper utmed nästan hela bladet. Bladet är 953 mm lång och 43 mm bred vid klingbasen. Det finns inga inskriptioner eller andra märken på bladet. Det är möjligt att klingan är omkring 50-100 år äldre än hjaltet, men detta är ovisst.
Det är mycket ovanligt att medeltida svärdsskidor har bevarats till våra dagar. I fallet med St. Mauritiussvärdet från Wien så är det skidans rika dekoration som bidragit till detta. Museet tror att det tillverkades i Italien i slutet av 1000-talet. Det är gjort av olivträ och klätt med något bucklade guldpaneler föreställande kungliga figurer, sju på varje sida. Dessa är utförda i en stil förekommande under 1000-talet, vilket antyder att skidan och klingan kan vara av tidigare datum än hjaltet. Kungafigurerna är orienterade med huvudena mot skidans spets, vilket kan tydas som om att svärdet bars i sin skida med udden uppåt under ceremonier. Utöver guldpanelerna så utgörs utsmyckningen även av band i emaljarbete. Dessa har geometriska mönster i rött, vitt och blått, och kan ha lagts till på 1100-talet. Skidan är 1010 mm (ja, den är 50 mm längre än bladet) och väger 990 gram.
Som redan påpekats så var St. Mauritius ett populärt helgon i regionen. Enligt Konsthistoriska museet i Wien så började svärdet förknippas med helgonet på 1300-talet. Det finns ingen annan koppling, så ingen vet riktigt varför. Kanske var det så att svärdet förvarades tillsammans med helgonrelikerna. Bortsett från förgyllningarna och graveringarna, så är svärdet ett enkelt stridssvärd som troligen aldrig använts för något annat än ceremonier. Den sista kröningen som svärdet användes vid var 1916, då kejsar Karl I av Österrike (1887-1922) kröntes. Han var även känd som kung Karl IV av Ungern (de båda länderna utgjorde en dubbelmonarki). Han regererade från 1916 till 1918, och var en av många europeiska monarker som tvingades från makten i efterdyningarna till Första världskriget. Svärdet hade tjänstgjort vid kröningar i 818 år. Nu vilar det i den kejserliga skattkammaren i Wiens konsthistoriska museum.
|
Ursprungligen fanns svärdet i skattkammaren i St. Mauritius-klostret i Valois, Schweiz. År 1591 så lät Carol Emanuele I av Savojen flytta svärdet, tillsammans med hälften av helgonets ben, till det kungliga kapellet i Turin, Italien. Sedan 1858 så finns svärdet utställt i Armeria Reale (Livrustkammaren) i Turin, där det har inventarienummer AR G 25. Det är mycket välbevarat - det ser nästan ut som om det var nysmitt. Man tror att svärdet tillverkades under 1200-talets första hälft. Till skillnad från svärdet i Wien, så är detta ett rent bruksvapen utan utsmyckningar. Det är 1051 mm långt och väger 1330 gram.
Knappen är av järn i så kallad paranötsform (Oakeshott typ A). Greppet är av trä, klätt med tunt, brunt skinn eller pergament som torkat och flaggat under århundradena. Parerstången är av järn, 195 mm bred, lätt nedåtböjd och med utplattade ändar (Oakeshotts stil 6).
Stålklingan är en Oakeshott typ XII, med ett blad på 916 mm och med en bredd på 54 mm vid klingbasen. Det har en ganska bred (1/3 av bladets bredd) och grund ränna, som löper längsmed 3/4 av bladets längd. Märken återfinns på båda sidorna av bladet, H + H respektive + H +
Skidan är bevarad, vilket hör till ovanligheterna. Det är en enkel sak, tillverkad av ett par trälattor som klätts med vellum (mycket fint kalvskinn). En söm löper utmed ena kanten, och inte påbaksidan, vilket måste betecknas som sällsynt. Det finns rester av ett bältesfäste nära mynningen, utförd i en stil typisk för 1200-talet. En doppsko av järn är fäst på skidans spets. Längd: 947 mm. Vikt: 285 gram.
En av anledningarna till varför svärdet och dess skida är så välbevarade, är troligen för att de förvarats i ett särskilt fodral. Det är gjort av mörkbrunt läder som präglats och dekorerats med gesso duro (en sorts gips). Det tillverkades under åren 1434-38, vilket framgår bland annat av stilen på rustningen buren av helgonet som målats på hjaltändan av fodralet. Andra dekoratioenr är vapensköldarna för Savojen, Piedmonte och Genua, samt en inskription på latin: O bone mauricii defende tui cor amici ut nunquam subici laqueis possit inimici.
Till skillnad från svärdet i Wien, så vet man att det i Turin förvarades tillsammans med helgonrelikerna. Det är möjligt att folk verkligen trodde att svärdet använts för att halshugga St. Mauritius - på medeltiden så var tron så tark, att man struntade i detaljer som exakt ålder på svärd. Svärdets hanterades ofta, då man trodde att beröring kunde återge ofruktsamma kvinnor deras förmåga att bli med barn.
Det finns inte mindre än tre Sankt Mauritius-svärd på marknaden. Det wienska svärdet finns i två versioner, medan Turin-svärdet endast finns i en. Ingen av dem är en 100%-ig kopia, men de är tillräckligt exakta.
Arms & Armors "St. Maurice Sword" (#145)
Längd: 1100 mm
Bladlängd: 953 mm
Bladbredd: 44 mm
Parerstångens bredd: 174 mm
Vikt: cirka 1480 gram
Detta svärd är den enda kända reproduktion, där det mesta av hjaltets detaljer tagits med. Om du vill ha en kopia av det kända svärdet, så är detta det bästa du kan hitta. Det skiljer sig från originalet genom att ha en mer framträdande ränna och inte fullt så vid parerstång. Inskriptionen på knappen återges inte, mest på grund av att tillgänglig litteratur sällan omnämner den. Tången är gängad och knappen har skruvats på. Balanspunkten ligger cirka 150 mm framför parerstången. Främre vibrationsnoden ("slagpunkten") ligger cirka 750 mm från parerstången, vilket är helt OK. Enligt Craig Johnson på Arms & Armor så är nytillverkade versioner av detta svärd numera omarbetade och mer lika originalet.
Del Tins "Sankt Mauritius' svärd" (#2133)
Längd: 1000 mm
Bladlängd: 840 mm
Bladbredd: 54 mm
Parerstångens bredd: 235 mm
Vikt: cirka 1600 gram
Detta är en bra reproduktion av svärdet i Wien. Det skiljer sig huvudsakligen från originalet genom att inte ha inskriptionerna och andra detaljer på hjaltet, samt att parerstången är bredare och klingan kortare. Svärdet är ganska tungt, men balanserar rätt så bra om man vill ett svärd med lite vikt. Balanspunkten är 160 mm framför parerstången, men vikten gör det trögare än 2130.
Del Tins "Sankt Mauritius' svärd" (#2130)
Längd: 980 mm
Bladlängd: 840 mm
Bladbredd: 54 mm
Parerstångens bredd: 220 mm
Vikt: cirka 1430 gram
2130, fullängdsversion
Längd: 1020 mm
Bladlängd: 880 mm
Bladbredd: 54 mm
Parerstångens bredd: 220 mm
Vikt: cirka 1450 gram
Del Tin 2130 är baserad på svärdet från Turin, och är den enda kända reproduktionn av detta svärd. Det är mycket exakt i fråga om hjaltets proportioner, men klingan är 40 mm kortare än originalet för att förbättra balansen. Balanspunkten är 170 mm framför parerstången, och svärdet känns behagligare än 2133. Om man vill ha en fullängdsversion, kan Del Tin göra en sådan.
Jag vill tacka David Counts, Patrick Kelly, Sieglinde Kunst vid Kunsthistoriches Museum i Wien, Fulvio Del Tin samt Craig Johnson från Arms & Armor Inc för deras hjälp med diverse information.
Bilderna visar Del Tins versioner av de båda svärden. Den som vill se bra bilder på originalen bör titta i "Swords and Hilt Weapons", s. 37 för svärdet i Wien, och "Arms & Armor of the Medieval Knight", s. 63 för svärdet i Turin.
Bertolotto, Claudio et al, L' Armeria Reale di Torino, Bramante Editrice, Milano 1982
Boccia, Lionello G. och Coelho, Eduardo T.: Armi Bianche Italiane, Bramante Editrice, Milano 1975
Cope, Anne (red.): Swords and Hilt Weapons, Multimedia Books, London 1989
Dolínek, Vladimir och Durdík, Jan: The Encyclopedia of European Historical Weapons, Hamlyn, London 1993
Encyclopedia Britannica
Edge, David och Paddock, John M.: Arms & Armor of the Medieval Knight, Bison Books, Greenwich 1988
Laking, Sir Guy Francis: A Record of European Armour and Arms Through Seven Centuries, G. Bell and Sons Ltd., London 1920
Oakeshott, Ewart: The Archaeology of Weapons, Lutterworth, London 1960
Oakeshott, Ewart: The Sword in the Age of Chivalry, Boydell & Brewer, Woodbridge 1964, 1994
Oakeshott, Ewart: Records of the Medieval Sword, Boydell & Brewer, Woodbridge 1991
Schulze-Dörrlamm, M.: Das Reichsschwert. Ein Herrschaftszeichen des Saliers Heinrich IV. und des Welfen Ottos IV., Jan Thorbecke Verlag, Sigmaringen 1995
Seitz, Heribert: Blankwaffen, vol. 1, Klinkhardt und Biermann, Braunschweig 1965
Sankt Mauritiuslegenden kan hittas på CoptNet.
© 2000 Björn Hellqvist
