Ett av de eftertraktade attributen för medeltidsentusiasten kan också vara ett av de svåraste att få tag på. Jag avser med detta den kanske främsta symbolen för riddare och medeltid: svärdet. De svärd som går att köpa i Sverige är ofta dyra och/eller av undermålig kvalitet, och är man inte rik/okritisk/desperat/händig/kompis med en smed, så får man söka sig utomlands om man ska hitta de prisvärda vapnen. Jag har själv importerat ett antal vapen, och törs påstå att jag känner till något om vad det är man ska titta på när man ska välja ett svärd.
När man köper ett svärd har man vanligen en idé om vad man vill göra med det. Vissa syften kräver mer av svärdet än andra. Här är en liten lista över de vanligaste skälen till att man köper ett svärd, och vilken relation Del Tin-svärd har till dessa.
Dekorativt bruk: Om man bara ska ha ett svärd att hänga på väggen, går det bra med vad som helst. Spanska dekorationssvärd av rostfritt stål brukar vara populära för detta ändamål. Del Tins svärd är inte bara snygga, de har också en autentisk look.
Dräktbruk: Att bära svärd till historisk dräkt är ju givetvis en trevlig detalj. Viktig är att svärdet motsvarar dräkten i fråga om tidsperiod - ingen senmedeltida riddare med vikingasvärd, tack! Del Tin-svärden fungerar utmärkt till dräktbruk.
"Work-out": Om man vill ha ett svärd för tai chi-liknande övningar eller för att testhugga i diverse material är det ju förstås en fördel om svärdet är välbalanserat och tål att användas. Del Tins svärd fungerar bra eller mycket bra, beroende på modell.
Stålvapenstrid: För stålvapenstrid krävs stadigt byggda och slöa svärd. Brittisk standard är 3 mm rundad egg och en radie på 12,5 mm på spetsen. Ju tjockare egg på ett svärd, desto mer åverkan på andra svärd. Nu är det ju inte särskilt historiskt att fäktas egg mot egg, men mot t ex Paul Binns-svärd tar Del Tin stryk. Mot varandra fungerar Del Tin bättre, och så länge man inte försöker blocka och parera hugg med eggen så håller svärden bra.
Personligen har jag svårt för de glassiga "svärd", som kännetecknas av högglanspolerade klingor av rostfritt stål, förgyllda hjalt och etsade inskriptioner. De är vanligtvis dyra (utom i Spanien), tunga, felbalanserade, pråliga och sällan tidsriktiga. Ofta kallas de "Excalibur", "Sword of Robin Hood" och annat tjafs, och brukar gå löst på runt 2000 - 3000:-. De gör sig bra på väggen i brackiga hem, knappast någon annanstans. Billigare varianter av massproducerade vapen är så gott som uteslutande av undermålig kvalitet, med dåligt stål i klingan, spröd metall i hjaltet och hafsigt hantverk. De kostar ofta runt 800 - 1000:-. Handgjorda vapen kan vara av starkt skiftande kvalitet, men ofta kan man låta priset tjäna som riktmärke; ett bra handsmitt vapen går i Sverige lös på minst 5000:-. Har man tur, kan man på loppmarknader och i antikaffärer stöta på gamla prydnads- eller teatervapen. De kan vara från 1800-talet, och kosta i runda slängar 1500:- och uppåt. Här får man se upp så att man inte köper grisen i säcken, då skicket och utförandet kan variera högst märkbart.
Det finns ett antal punkter man kan kolla på när man har möjlighet att inspektera det man tänkt köpa. Känn på vikt och balans. Ett bra vapen ska väga 1,0-1,5 kg för ett enhandssvärd, 1,5-2,5 kg för ett 1½-handssvärd, och 2-4 kg för en tvåhandare. Väger de mera, kan det bero på för grova klingor eller överdimensionerade svärdsknappar. Känn på balansen. Generellt sett ska ett välbalanserat vapen ha balanspunkten fyra fingerbredder framför parerstången, men denna regel har undantag (se nedan). Ett svärd främst avsett för hugg får vara mer framtungt. Klingan är bred, med närmast parallella eggar och en bred "blodskåra". Svärdet kan kännas lite otympligt när man svingar det, och det kan rycka i handleden när man bromsar hugget, men ett välbalanserat svärd ska kännas bra utan dessa båda fenomen. Precis tvärtemot är det med ett svärd med tyngdpunkten långt bak. Klingan är kraftigt avsmalnande, och är främst avsedd för stötar. Det är "snabbt" och lättmanövrerat, med en klingprofil i form av en kraftigt utplattad romboid. Klingor kan framställas på två sätt: genom slipning ur stålämnen samt smide. Slipning är det vanligaste. Se upp för klingor av rostfritt stål! Dessa finns på de flesta svärd från Spanien, och är ömtåligare. Legeringen gör stålet relativt sett sprödare och definitivt olämpligt för annat än rent dräktbruk och dekoration. Jag har hört talas om flera incidenter, då rostfria klingor brutits efter bara några få svingar. Man ska kunna greppa svärdet vid spetsen och greppet och böja det. Klingan ska svikta minst några cm, annars är den för grov. Tänk på att plattare klingor flexar lättare än romboida stötklingor, och att korta vapen är styvare än långa (vilket borde bilägga argumentet att längden inte spelar någon roll ;-). Detta är samtidigt en kontroll om tången (den metalltunga som går in i greppet) är välgjord eller inte. Den ska vara bred vid klingbasen, och inte jämnsmal som på vissa sämre svärd.
När du väl inspekterat klingan, går du över till hjaltet. Det består av parerstång, kavel och knapp. Det är viktigt att metalldelarna är av järn, stål eller brons. Enklare vapen kan ha spröda zinklegeringar istället, med en klar risk att metallen går av om vapnet dråsar i backen. Dessa legeringar är oftast använda i formgjutna delar, och brukar vara lätta att känna igen då de ofta är förgyllda eller antikbehandlade. Mässing är oftast använt i svärd från Indien, Filippinerna och Pakistan. Metallen är OK så länge man inte tänker slåss med vapnet. Sjäva greppet kan vara klätt med metalltråd, skinn (helt eller virat), tyg, horn eller trä, eller vara helt i metall. Det väsentliga är att det ligger bekvämt i handen, och att inte parerstång eller knapp skär in i handen när man svingar vapnet. En ellipsoid profil är att föredra, då svärdet inte vrider sig så lätt vid hantering. Knappen är en svag punkt om man inte ser upp. Den kan vara fäst på två sätt: påskruvad eller nitad. I det första fallet har man gjort gängor på den sista biten av tången och skruvat på knappen, eller rent av svetsat fast en gängad tapp på tången. Faran ligger i att om man avser att fäktas med vapnet (eller öva mot t ex en trästolpe), kan det uppstå sådana påfrestningar och vibrationer att tången går av strax under knappen. En fastnitad knapp håller bättre; knappen är påträdd tången, vars ända hamrats ut över knappens topp. Detta är dels tidsenligt, dels betydligt starkare. Greppet ska inte skramla och glappa när man hanterar svärdet; om det gör det, är passformen dålig och lär knappast bli bättre. Håll svärdet i knappen och knäpp på klingan med fingret. Det ska höras ett sjungande "klinnng". Hörs det däremot ett stumt "klack", är hjaltet glappt och behöver tajtas upp.
Det finns ett klassiskt nybörjarfel i valet av svärd: man vill ha ett så stort svärd som möjligt. En 1½-handare på 120 cm ser ju tuffare ut än ett enhandssvärd. Problemet uppstår när man ska bära sitt nyförvärv. Ett långt svärd är svårare att dra, det är i vägen när man vänder sig, och knappen har en obehaglig tendens att hamna i armhålan. Välj då hellre det smidigare enhandsvärdet på 95-105 cm, och slipp en massa problem. Om man är ute efter ett svärd som är i stil med den tidsperiod man valt på övrig dräkt och rustning, gör man bäst i att kolla upp lämplig litteratur så att man vet vad det är för "look" man ska leta efter. Det kan onekligen se lite dumt ut om en 1400-talsitalienare kommer med ett vikingasvärd... Det finns en tumregel, som säger att ett svärd hade en livslängd på cirka 50 år innan det var för nedslipat för att vara användbart. Därigenom kan ett svärd från mitten av 1300-talet även passa runt år 1400. Undvik för allt i världen svärd med "Excalibur" präglat på knappen, Conan Barbaren-varianter, samt det kanske mest kopierade svärdet av alla: "Karl den Stores svärd" (i själva verket från 1200-talet). Dessa är så pass vanliga, att man kan råka ut för tråkningar, eller åtminstone nesan att ha samma svärd som femtielva andra. Vidare så gäller reglen att ser det fantasy ut, så är det förmodligen fantasy. Medeltidens svärd var ofta förvånansvärt enkla i stilen, så prålighet hör mera samman med krönings- och processionsvapen. Fast det viktigaste är att man ska trivas med sitt svärd, så välj med hjärtat.
En vanlig missuppfattning är att balanspunkten ska ligga 10 cm framför parerstången, annars är svärdet felbalanserat. Det är fel. Balanspunkten är bara en av flera faktorer. Generellt sett bör balanspunkten ligga omkring 10 cm framför parerstången, men det viktiga är att svärdet känns rätt för sin uppgift. Man kan känna det genom att hålla ett huggsvärd rakt upp med uppsträckt arm. Det ska kännas som om svärdet vill falla framåt och hugga av sig självt utan att det rycker i handleden. En rapir ska, när den hålls utsträckt horisontellt, kännas som om den vill stöta av sig själv. Ett kriterium är slagpunktens läge ("center of percussion"). Den ska ligga omkring 2/5 till 1/3 av klingans längd räknat från spetsen. Man hittar den genom att hålla svärdet med spetsen nedåt med ena handen och slå till svärdsknappen från sidan så att en vibration uppstår. Klingan vibrerar i två riktningar, delen närmare fästet åt ena hållet och den främre delen åt andra hållet. Den punkt där klingan "står still" - där vibrationerna tar ut varandra - är lika med slagpunkten. Om slagpunkten ligger någon annanstans än inom det rekommenderade området, förlorar svärdet för mycket energi i huggen genom vibrationer. Harmonisk balansering är ett annat begrepp, som är svårare att förklara. Det går i korthet ut på att precis som klingan har sin slagpunkt, så har greppet en motsvarade punkt där vibrationerna är som minst. Denna punkt bör lämpligtvis ligga där man har det bästa greppet när man håller svärdet, och där ska det inte vara några vibrationer som går ut i handen och armen vid hugg.
De långa svärden (katana och tachi) är extremt dyra i antikt, perfekt skick. De flesta kopior som finns att köpa är av rostfritt stål, och därmed endast av dekorativ karaktär. I de fall man stöter på äkta japanska svärd, rör det sig antingen om illa skötta svärd med skadade klingor (oftast felaktigt slipade), eller så är det s k gunto, svärd avsedda för officerare och underbefäl i den kejserliga armén under Andra världskriget. I 99,9% av fallen är det billigt gjorda vapen som inte har något nämnvärt antikvärde annat än i perfekt skick, då de kan ha traditionellt smidda klingor.
Det finns få alternativ om man vill ha tag på en nytillverkad katana i Sverige. Det finns ett par budobutiker (kolla annonser i kampsportstidningar) som kan sälja katanor, men jag vet inga detaljer eller priser. Se upp för iato-svärd, som är gjorda av en metallegering som inte går att slipa - dessa svärd är endast för kata-övningar. De dekorativa Hobbexsvärden från Denix bör undvikas; klingorna är av någon kass, mjuk zinklegering. Undvik även Marto (finns hos Shock i Göteborg och Fantasia i Stockholm), om det inte är så att man vill ha tag ett dekorativt svärd med klinga i rostfritt stål, och där hållbarhet och balans ligger långt ifrån originalens.
Det alternativ som återstår är att gå till Gavelin's Sword i Stockholm. Där kan man hitta två grundalternativ: Shintokatanan för £395 (ca 5800:- med frakt) och Practical katana för £108 (ca 1750:- med frakt). (Priser enligt katalog och växelkurs i februari 2000.) De är smidda i Kina, traditionellt härdade med hamon, och skarpa nog för att kunna utföra viss tameshigiri (huggövning). Shintokatanan är traditionellt monterad, med rockaskinn i greppet. Klingan går att ta loss, då svärdet har en traditionell mekugi (bambupinnen som håller klingan). Practical katana är enklare, med "rockaskinn" av plast, habaki (metallkragen vid klingbasen) av förkopprad plast, med flera förbilligande inslag. Klingan är permanent monterad. Plasthabakin kommer att ändras till en av mässing senare under år 2000. Svärden är inget för finsmakare, men för oss västliga barbarer som vill ha något som ser traditionellt ut och som fungerar, så är dessa två bra alternativ.
Den springande punkten vid alla svärdsköp är hur stor budget man har. Ett handgjort svärd kan kosta från 1500:- upp till 15 000:-, beroende på finish, hantverkarens omkostnader, återförsäljarens pålägg, samt om det är helt handsmitt (dyrt!) eller tillverkat med hjälp av diverse moderna verktyg (billigt!). Man kan få ett bra vapen för mindre än 2000:-, men är man ute efter det mer exklusiva, får man räkna med minst 3000:-. Ett sätt att spara stort är givetvis att köpa direkt från tillverkaren; man kan spara minst 50% på det sättet. Man ska vara medveten om att vid köp inom EU betalar man moms i det land man föredrar. Så kan man t ex betala bara 20% när man handlar från Italien, medan köp från USA beläggs automatiskt med svensk moms (25%). Generellt sett kan man säga att vad man betalar för är enbart svärdet. Skidan kan ingå, men ofta får den köpas separat, eller så får man göra den själv.
Det finns ett fåtal inköpsställen i Sverige. Ett är Fantasia i Stockholm, som är känt för sina höga priser. Det händer att de har några kassa svärd från Deepeeka i Indien för 1700:- och uppåt, som levereras med skida. Vidare finns det en vikingabutik i Gamla Stan ("Handfaste" på Västerlånggatan), som har tjeckiska svärd till hyfsade priser. Dessutom har de några spanska "turistsvärd". I Göteborg för Shock en stor del av spanska Martos rostfria svärd, samt de kvalitativt sett sämre svärden från Denix.