Följande text är ett redigerat utdrag ur "Svante Nilsson Stures svärd" av Peter Johnsson. Författaren tillverkade våren 1999 en högklassig rekonstruktion av nämnda svärd som examensarbete, och följande text från hans dokumentation återges med hans tillåtelse. Eventuella felaktigheter är troligen mina.

Hur medeltida svärd smiddes

av Peter Johnsson

Smeder har nog alltid varit en hemlighetsfull yrkesgrupp. Man kan fråga sig om de inte i varje generation sagt sig vara de sista av sitt slag med unika kunskaper som går i graven med dem. Ibland har det kanske också varit så. Framgångsrika metoder bevakades svartsjukt eftersom de var smedens viktigaste tillgång. Kunskap överfördes muntligen och genom föredömets exempel; ytterst lite har skrivits ned. Om man läser någon av de fåtaliga texter som finns bevarade, kan man se sunt förnuft och säker materialkänsla blandade med vidskepelse. Förklaringarna till varför metoderna fungerade kunde vara av magisk natur. Alkemin var en källa till kunskap och elementens natur genomsyrade allt. Samtidigt hade man ett sunt empiriskt och pragmatiskt förhållningssätt. Det är inte säkert att de vidskepliga förklaringar man kan se prov på i böcker från renässansen var giltiga under medeltiden. En intressant beskrivning av hur man gör järn mjukt lyder på följande vis: "Skrapa horn på ett stycke läder; strö även på sal ammoniak och urinera på det. Vira in järnet i detta och bränn bort lädret och det blir mjukt." Det kan hända att man trodde att de motbjudande delarna i processen var nödvändiga. Det som är verksamt är uppvärmningen. Metoden kan möjligen ha förhindrat urkolning, men var kanske mest ämnad att lura lärlingar eller skriftlärda med...

Idag kan de besynnerliga förklaringarna väcka löje, men det är lätt att glömma att den tidens hantverkare var tvungna att utveckla en intuitiv förståelse för material och metoder som vi idag aldrig tillägnar oss. Det kan vara svårt att föreställa sig hur man faktiskt gick till väga. Det leder ofta till att man antingen nedvärderar vad som gjordes eller ger hantverkarna en sorts magikerstatus. Myten om smeden förväxlas lika envist med sanningen som myten om svärdet. I båda fallen leder det till missförstånd och feltolkningar. Detta är ingen god utgångspunkt för förståelse. De medeltida idéerna är svårbegripliga för oss, men föremålen som hantverkarna gjorde har överlevt dem. Om vi uppmärksamt undersöker detta arv, kan vi se vilka resultat som uppnåddes med deras arbetsmetoder. Det är en viktig ledtråd både till vilka tekniker som användes och vilken förståelse man hade av materialet oavsett hur kunskapen formulerades.

Under tidig medeltid tillverkades svärd genom mönstervällning. Idag kallas resultatet av denna teknik vanligen för damaskerat stål, men det namnet är egentligen missvisande. Det vattrade stål som kom från Damaskus var wootz, vilket är något helt annat än det mönstrade material som framställdes i Europa vid samma tid. Lite förenklat kan man säga att mönstervällning går ut på att välla samman stycken av järn och stål med varierande legering och kolhalt för att få en stark och seg kärna. På denna välldes sedan eggar av det bästa härdbara stålet. Mönstret, som framträder genom etsning, kom att bli ett kännemärke för en god klinga och fick till slut ett egenvärde. Man övergav småningom denna arbetsintensiva metod i och med att det blev lättare att framställa större mängder stål av jämnare kvalitet. Under en övergångsperiod försågs svärdsklingor med geometriska mönster och/eller inskriptioner som utgjordes av smala remsor av mönstervällt material. Man kan förmoda att mönstervällningen överlevde som kvalitetsmarkering en tid efter sin praktiska tillämpning.

Smedernas återkommande problem var att erhålla en tillräckligt hög kolhalt i svärdets eggar så att de blev härdbara, samt att värmebehandla klingan så att en optimal kombination av hårdhet, styrka och seghet uppnåddes. Man experimenterade under hela medeltiden med olika metoder för att åstadkomma detta. Ibland kunde svärdet smidas av järn vars yta kolades upp och sätthärdades. Ofta laminerades järn och stål på olika uppfinningsrika sätt för att åstadkomma en seg klinga med härdbar egg. I vissa fall användes kombinationer av stål så att ett ytskikt av stål med högre kolhalt vid härdningen blev härdad, medan kärnan erhöll en struktur av ohärdat stål. En sådan klinga skulle kunna ha mycket goda egenskaper. Det finns också exempel från sen medeltid på att man använt ett enda olaminerat stycke stål med relativt homogen struktur till bladet. En vanlig jämförelse i detta sammanhang brukar vara japanska svärd, vilkas överlägsna härdning och hårda skarpa egg alltid framhålls. Japanska smeder åstadkom en skarp klinga som inte riskerade att brytas genom att bara härda eggen, resten av klingan var ohärdad och relativt mjuk. Detta leder till att ett japanskt svärd har mycket lite återfjädrande förmåga. Det kan lätt böjas, om hugget inte träffar rent. Den mycket hårda eggen är ömtålig och svärdet används i svepande, skärande hugg vilket är effektivast mot relativt lätt rustade motståndare. Det finns alltid ett pris att betala i kompromissen mellan hårdhet och seghet och det kastar naturligtvis ingen skugga över det utomordentliga hantverk som de japanska svärden är resultatet av. En annan vanlig missuppfattning är att det är de många lagren av stål i ett japanskt svärd som skulle ge det dess skärpa. Den vattrade ytan utnyttjades medvetet som en estetisk effekt och är ett tecken på skickligt hantverk, men påverkar egentligen inte eggens skärande förmåga. De många vikningarna var en förutsättning för att få ett stål med jämn kolhalt och en homogen struktur. Genom att svälla samman stålet flera gånger, kunde smeden kontrollera kolhalt och fördelning av legeringsämnen.

Att flera gånger vika och välla samman stål genom en liknande metod användes också i Europa, fast då ofta redan vid stålframställningsorten. Liksom i Japan berodde det på att utgångsmaterialet behövde bearbetas för att få en större jämnhet. Biringuccio beskriver hur man kan låta smidesjärn bada i smält gjutjärn. När smidesjärnet nått samma temperatur som smältan absorberas kol från gjutjärnet som har hög kolhalt och lägre smältpunkt. Resultatet blir ett heterogent stål som måste bearbetas med utsmidning och vällning. Mängden slagg och föroreningar minskade under processen, samtidigt som kolhalten jämnades ut. Processen lämnar tydliga spår och man kan se att det medeltida stålets struktur är strimmigt och trådigt, ofta med inneslutningar av slagg. Man strävade inte som de japanska smederna efter att strukturen skulle synas och därför är det lätt att tro att det är en väsensskillnad snarare än en gradskillnad i bearbetning.

Europeiska svärdssmeder löste problemet med hårdhet och seghet på ett annorlunda sätt än sina japanska kollegor, vilket kan bero på skillnader i stridsteknik och typen av rustningar. Man valde att göra klingan fjädrande, i viss mån på bekostnad av egghårdhet. Klingorna kunde göras tunna, vilket var en fördel vid klyvande hugg. Svärdet hade också två eggar. Den ena kan fortfarande vara skarp, om den andra blivit slö. Det finns metoder för att erhålla en relativt hård egg och ändå ha en seg fjädrande kärna, och under medeltiden pågick det ett ständigt experimenterande för att åstadkomma den bästa kompromissen. För att bättre förstå de olika lösningarnas för- och nackdelar skulle man behöva göra prov med material som ligger nära det som användes under perioden, en studie som det vore intressant att få möjlighet att återkomma till.

Biringuccio berättar följande om härdning och kylning: "Andra hemligheter är olika härdningar med vatten, örtsafter, eller oljor... I dessa fall, liksom i vanligt vatten, är det nödvändigt att riktigt och väl förstå de färger som komma till synes vid kylning. Det är nödvändigt att veta huru väl få dessa färger vid kylning, i enlighet med verket och även finheten hos stålet. Därför att den första färgen som visas av stål då det glödande kylts är vit, kallas den silver; den andra som är gul liksom guld kallar de guld; den tredje som är blåaktig och purpurfärgad kallar de violett; den fjärde är askgrå. Du kyler dem vid rätt tillstånd av dessa färger så som du önskar dem mer eller mindre hårda i härdning. Om du önskar det riktigt hårt, värmer du järnet väl och kyler det hastigt i härdbad som du har förberett eller i klart kallt vatten."

Beskrivningen av iakttagandet av anlöpningsfärger direkt efter kylning visar att man inte kylde mer än att tillräcklig värme var kvar i arbetsstycket för att kunna anlöpa det på restvärmen. Man kan på det sättet få en struktur som är en blandning av anlöpt martensit, bainit och perlit. Uppenbarligen var segheten den mest eftersträvade egenskapen.

Från slutet av 1400-talet kan man se en förändring av metoderna för svärdstillverkning. Dessa nya metoder sammanfaller med nya sätt att värmebehandla rustningar. En intressant skröna (?) om den tysk-romerske kejsaren Maximilian finns att läsa i biografin Weiskunig (Den vise kungen). Där berättas hur den unge kungen etablerade en stor rustmakarverkstad i staden Innsbruck, där rustningar av en ny form tillverkades. Där hade funnits en familj med smeder som gett stålet en sådan hårdhet att man inte kunnat skjuta genom det med armborst, men deras kunskap hade gått i graven med dem. Det fanns emellertid en man som då han varit en ung pojke känt dessa hantverkare. Det han lärt sig av dem berättade han för den unge kungen. Denne lät förbättra konsten och hovrustmästaren Conrad Seusenhofer använde sig av den. Metallurgisk analys och jämförelse av kvalitetsrustningar från olika tillverkningscentra visar att rustningar från Innsbruck var överlägsna i fråga om stålkvalitet och härdning från slutet av 1400-talet och hela 1500-talet. Den goda kvaliteten berodde dels på att man hade tillgång till ett bättre stål, dels på att man genomförde en fullständig härdning med påföljande anlöpning. Denna metod kan man också se tillämpad i en del svärdsklingor från denna tid. Passau och Solingen var ett par av de viktigaste tillverkningsorterna för svärd i Europa. Man använde sig gärna av stål som kom från Steyr, som också hade egen betydande produktion av klingor. Svärd från Passau hade tidigt ett mycket gott anseende både i Europa och Orienten. De hade ett rykte att inte bara ge dödliga sår utan även att göra ägaren osårbar. Kvaliteten kontrollerades och godkända klingor försågs med den typiska springande ulven. Vargen återfinns i staden Passaus vapen. På klingorna kunde vargen kompletteras med en biskopskräkla, om de kom från biskopens verkstäder. Förutom denna kunde det även finnas smedsstämplar på bladet eller tången.

Förekomsten av stämplar är inte ett säkert bevis för tillverkningsort, eftersom man, trots förbud, förfalskade eftertraktade kvalitetsmarkeringar och smedstämplar. 1340 klagade Passaus råd på att man i Solingen hade börjat märka sina klingor med en ulv. Bruket fortsatte dock och ulven kom till slut att associeras med Solingen, som så småningom blev den ledande tillverkaren.

Produktionen delades tidigt upp mellan specialiserade hantverkare som på så sätt blev experter på sina områden. Klingsmeden smidde klingan av en ten han fått från hammarsmeden vid stålframställningsorten. Till sin hjälp hade han en vattendriven hammare och/eller några släggdrängar. Ämnet sträcktes ut och formades med sänken och hålkäl. Finsmidningen kunde ske för hand med eller utan hjälp av släggdrängar. Slutligen slog smeden sitt märke på klingans tånge. Det fanns bestämmelser som noga reglerade vad svärdssmeder och knivsmeder fick och inte fick göra. Båda yrkesgrupperna var begränsade till olika typer av klingor. Ingen av dem fick göra färdiga produkter utan bara klingorna. Smeder kunde vara impopulära i städer, eftersom deras yrke medförde sot, larm och brandrisk. I London blev smeder 1394 "...warned to quit houses, by reason of the great nuisance, noise and alarm neighbours...".

Efter smeden tog sliparen vid och slipade ytorna släta på en stor våtslipsten, som kunde vara två meter i diameter och närmare 40 cm bred. Hålkälen bearbetades för hand eller mot särskilda profilerade hjul. Vid slipningen fick klingan sina slutliga dimensioner och man värdesatte slipare som förstod att ge klingan en god form. År 1463 beslöt bladsmederna i London att slipare inte fick kalla sig bladslipare, (Grinder of Blades) om de inte bevisat sitt hantverkskunnande. Härdaren ansvarade för att klingan skulle få en god värmebehandling. Efter härdning riktades klingan vid behov och om den ansågs som fullgod gick den vidare till svärdsfejaren. Denna hantverkare stod för det slutgiltiga arbetet med svärdet. Svärdsfejaren beställde svärdets delar av andra hantverkare och monterade ihop dem till färdiga svärd. Det hörde till dennes yrke att polera och vässa klingorna, som endast var grovslipade när de kom från svärdssmeden. Ibland gjorde de svärdsskidorna, men det förekom att även dessa tillverkades av speciella hantverkare. Svärdsfejarnas gille verkar ha varit det mest inflytelserika av dem som var inblandade i svärdstillverkning. De kunde ha rätten till både kvalitetskontroll och prissättning av underleverantörernas produkter. De hade ensamrätt på att sälja svärd och omonterade klingor, till skillnad från klingsmederna som var tvungna att sälja sin produkt till svärdsfejarna, något som ibland gav upphov till osämja och konflikter. Svärdsfejare etablerade sin verksamhet i städerna där marknaden och kundunderlaget var bäst. De behövde inte någon ässja för sitt yrke och utgjorde därför inte någon brandrisk för oroliga grannar. I Lund har man funnit spår av svärdsfejares verksamhet. Man känner till att en Anders Svärdfejare år 1488 arrenderade en gård av domkapitlet, liggande i Fiskareträtet västan näst Olof Krämares gård. Arkeologiska fynd ger inblickar i verksamheten. Man har hittat många lösa parerstänger i kvarteret Apotekaren 5, vilket tyder på att svärdfejare har haft sin verkstad på denna plats. Fynd av läderslidor från samma tomt har förmodligen haft samband med verksamheten. Tydliga spår av användning på slidorna visar att det inte kan vara kasserade arbetsprodukter eller rester av något osålt lager. Förmodligen är det kasserade slidor från vapen, som försetts med nya i en verkstad på platsen. I Stockholm finns tre svärdsfejare antecknade i 1460 års skattebok som boende i det inre kvarteret, där fint folk bodde. I vilken utsträckning dessa tillverkade nya svärd är svårt att veta, men det vore märkligt om tre mästare enbart skulle vara sysselsatta med att underhålla och slipa gamla svärd, vilket ibland hävdas då man beskriver deras yrke. Vid samma tid finns också uppgift om fem knivsmeder, men inga svärdssmeder. Det anses inte som troligt att det fanns någon tillverkning av kvalitetsklingor i Sverige i någon större utsträckning under medeltiden. Man antar att de flesta svärdsklingorna importerades, främst från Tyskland.

Det vore intressant att veta varifrån Svante Nilsson fick sitt svärd och när han införskaffade det. Importerades svärdet av en inhemsk svärdsfejare eller togs det hit av en tysk köpman? Var det ett beställningsarbete eller en importerad kvalitetsprodukt utan på förhand fastställd köpare? Kan han ha fått det som gåva eller är det ett krigsbyte? Är det möjligt att det införskaffades i samband med att han blev riksföreståndare 1504, eller hade han det med sig redan under det ryska fälttåget 1495? Det är svårt eller omöjligt att avgöra vad som skulle kunna vara sant, men det är fascinerande frågor att spekulera kring. Var det svärdet i sig eller de värden som det representerade som var viktigast för Svante Nilsson?

(Texten är hämtad ur "Svante Nilsson Stures svärd - ett försök till rekonstruktion" av Peter Johnsson. Boken kan inte längre beställas från författaren cernunno@hotmail.com, eftersom den har tagit slut)

© 1999 Peter Johnsson