Förhandlingar medelst obeväpnad fysisk konflikt

Om äventyrarna insisterar på att vara resonabla och försöka samarbeta med folk, kan det vara bra att ha koll på vad det är för personer vi har att göra med här. För det första har vi tre dvärgar varav den mest pådrivande, äldste och den som har väskan, Bambur, även är den girigaste dvärgen i mannaminne, och det vill som bekant inte säga lite. Om äventyrarna helt enkelt erbjuder sin hjälp så kommer han att acceptera den - så länge den är gratis. Dvärgarna är helt enkelt för giriga och misstänksamma för att samarbeta med äventyrarna på allvar. De vill ha hela skatten för sig själva och är inte villiga att dela den med någon, och de förutsätter att äventyrarna tänker likadant.

För det andra har vi fyra elaka orcher av ungefärligt standardsnitt: En ledartyp som är lite mer skärpt, och sedan en dum, en hungrig, och en virrig orch. Dessa kommer gladeligen att samarbeta med äventyrarna för att sedan sticka en dolk i ryggen på dem vid första tillfälle.

För det tredje har vi en klassisk råttliknande tjuv av den typ som annars alltid är underhuggare åt någon annan. Troligen blir han ihjälslagen ganska snabbt, men det kan vara kul att låta honom stjäla väskan vid endera tillfället för att sedan bli jagad av äventyrarna, dvärgarna, barbarbrudarna och orcherna.

Till sist har vi de två barbarkvinnorna, som åtminstone för ögonblicket är fullt kapabla att sopa mattan med både orcher och dvärgar tillsammans eftersom de lyckats behålla sina vapen under skeppsbrottet och dessutom rent allmänt är ena jävlar på att ge folk Stryk. Tyvärr hindrar deras barbarheder dem från att slå ihjäl obeväpnade, så de får nöja sig med att hota med vapnen. Berit kan Impa på orcherna så att dessa inte vågar försöka sig på något, men dvärgarnas envishet och girighet är alltför stor för att de ska ge efter för sådana fasoner. Barbarbruttorna kan alltså inte använda sina svärd mot obeväpnade och kommer troligtvis till korta utan vapen mot de tre dvärgarna (som är mycket envetna när det gäller att försvara sitt guld). Om de stoppar ner svärden för att ta ifrån dvärgarna väskan så vågar sig dessutom orcherna in i kampen. Och så vidare.

Det är bäddat för en hyfsat långvarig konflikt här, framförallt om äventyrarna inte har några vapen kvar, med bakhåll, stölder, återstölder, återåterstölder, nya bakhåll och förgiftnings/nedsövningsförsök, svek och brutna löften, med mera. Resten överlämnar jag med varm hand åt källarmästaren. Det kan tänkas att äventyrarna på ett lite tråkigt vis helt enkelt slår ihjäl alla orcher, dvärgar, tjuvar och barbarbrudar, tar väskan och knallar vidare. Som källarmästare kan du försöka förhindra detta, men faktum är att konkurrensen om väskan inte är nödvändig för resten av äventyret; den gör det bara mycket roligare. Den kan således fortgå så länge du tycker att det är underhållande, vare sig det innebär ett snabbt och abrupt slut innan de ens klivit av båten, eller att den pågår ända tills man hittat skatten och in i nästa äventyr. Helst bör dock alla inblandade parter lyckas roffa åt sig skattkartan åtminstone en gång och få sig en titt på var Kryptan^TM som skatten är gömd i ligger. På så vis kan de olika grupperna jaga varandra dit också, försöka komma före alla andra, göra upp planer på att stjäla skatten av varandra när man väl hittat den, osv. Om äventyrarna hittar på något slugt som att bränna kartan efter att ha tittat på den kan de övriga följa efter dem på avstånd, eller kidnappa den minsta och vekaste av dem för att tvinga honom att tala om var skatten finns, eller nåt. Vidare har ingen av grupperna några dubier mot att låtsas slå följe med äventyrarna för att sedan sticka dem i ryggen (i orchernas fall) eller smita med kartan efter att ha sövt ner dem, supit dem under bordet, väntat tills de somnat, fått dem oskyldigt anklagade eller lurat dem att förorena uppströms (se nedan).

Kom städes ihåg att alla grupperna är fast beslutna att få tag i skatten ensamma. Vare sig barbarkvinnorna eller dvärgarna vill egentligen ha ihjäl äventyrarna annat än i nödfall, men ingen är villig att dela skatten med dem, eller för den delen tillräckligt tålmodig, kallblodig och slug för att samarbeta ända tills man nått fram till skatten och sedan försöka hugga dem i ryggen eller lura av dem den. Vi första tillfälle kommer de att smita med kartan, försöka hinna först till skatten osv.