Mot De Djupa!

Efter att ha lämnat Khyrrak den Stores stad ger sig äventyrarna förmodligen iväg mot kusten där de hört att De Djupa finns. Annars, improvisera.

De Djupas kust är en väldans klippig sådan, vilket äventyrarna kan få reda på genom att fråga i princip vem som helst. Resan till där klipporna börjar tar två dagar, och det kryllar av orcher i trakten. På vägen blir de ofelbart anfallna av orcher minst två gånger, gärna fler om du kan variera angreppen lite så att det inte blir långtråkigt. Byarna de passerar är försedda med höga palissader, och kan även stå under angrepp från orcher just då äventyrarna passerar om du så vill.

När landskapet börjar bli klippigt stöter de inte på några fler orcher. Inte heller är byarna palissadomgärdade. Här står nämligen befolkningen under De Djupas beskydd.

Anledningen till att de gör det är att de själva är hybrider, en korsning mellan De Djupa och människor. Detta yttrar sig först och främst i deras utseende: De som bor längre från havet har inte så mycket av De Djupas blod i sig och är utan tvekan mänskliga. En utböling ser ingenting direkt iögonfallande med dem. Man kan dock inte undgå en obehaglig känsla av att något är... fel på något vis. Deras ögon är vattniga, lite för utstående och blinkar alldeles för sällan, vilket gör att man får känslan att de stirrar på en. Deras huvuden är smala, både pannan och hakan obefintliga, näsorna smala och platta och öronen underutvecklade. De har knappast någon skäggväxt och håret på huvudet är sparsamt. En uppmärksam betraktare kan också lägga märke till att deras hud är liksom märkligt oregelbunden på sidorna av halsen, som om de led av någon märklig sjukdom. Händerna är stora men fingrarna korta, fötterna stora och klumpiga och de har en tung, släpande gång. Då hybriderna blir äldre utvecklas de mer och mer mot att se ut som De Djupa, och blir mindre och mindre mänskliga. När de blivit tillräckligt lika De Djupa så tar de till havet och återvänder aldrig mer till den mänskliga världen ovanför ytan. Sålunda finns det inga gamla människor i byarna, och de som är i medelåldern undviker att bli sedda av utbölingar eftersom de skulle skrämma slag på dem. Man gillar inte främlingar här på trakten, heller. Det är svårt att komma till tals med folk på värdshusen, och då man gör det är de förtegna och otillmötesgående.

Det allra roligaste är förmodligen om källarmästaren faktiskt kan skapa en lite kuslig stämning innan det börjar balla ur. För balla ur ska det naturligtvis. Men om det är möjligt så blir den efterföljande komiken bara bättre om man först lyckats injaga en smula krypande skräck i spelarna.