Initiativ är en underlig sak. Alla rollspel har något som kallas initiativ, men väldigt få använder ordet i dess egentliga betydelse. Rollspelare har istället anammat en helt egen betydelse av ordet.

Initiativ har två funktioner. Dels är det en ordningsmässig grunka: med det bestämmer man i vilken ordning som olika saker ska göras kring spelbordet. Dels är det en simuleringsmässig sak: det försöker simulera det som i riktig strid kallas för "initiativ", och lyckas med det mer eller mindre bra.

I verkligheten så betyder "ha initiativet" inte nödvändigtvis "att göra saker först". En bättre betydelse är "vara den som styr händelseutvecklingen", i direkt motsats till att inte vara det. Den som styr händelseutvecklingen behöver inte nödvändigtvis göra saker först. Han kan mycket väl avvakta och vänta på att motståndaren gör något dumt.

I verklig närstrid så är det sällan man gör något först. Faktum är att man sällan kan skilja på anfall och försvar som handlingar - de sker samtidigt och är oskiljaktliga. Ett anfall är inte bara ett anfall, det är också ett försvar på så sätt att det hindrar motståndaren från att anfalla.

Med detta i bakgrunden så kan man börja fundera på hur man ska förhålla sig till initiativ. Den grundläggande funktionen, att hålla ordning på vilka moment som ska utföras när, är faktiskt rätt praktisk. Frågan är bara hur och på vilken nivå som man ska simulera initiativet.

De fyra vanligaste metoderna för initiativ i rollspel är någon av följande:

Enbart handlingsmodererande: Ett bra exempel på ett handlingsmodererande system är Star Wars d6 från West End Games. Det förutsattes helt enkelt att hjältarna agerade först och skurkarna sist. Eftersom hjältar inte slog på andra hjältar så behövdes inte mer än så. Ett sådant här system har som enda syfte att hålla ordning på vem som gör något när.

Turordning: Med denna metod så antas det att alla gör något mer eller mindre enligt någon form av turordnings- eller kölappssystem. Först gör en person något, sen gör en annan person något, därefter en tredje och så vidare, och därefter börjar det om. Drakar och Demoner är ett typiskt turordningssystem. Metoden funkar ganska halvdåligt till allting, men är ganska enkel att göra ett handlingssystem kring.

Stridsklocka: Denna metod utgår från en "stridsklocka" som tickar. En vanlig metod att lösa det på är att alla slår fram ett initiativvärde. Den som har högst gör något, och sänker sitt initiativvärde med lagom mycket. Därefter är det någon annan som har högst initiativ. Denne gör något, och sänker sitt initiativvärde med lagom mycket, och så vidare, tills alla har fått slut på stridsklocka och rundan börjar om. En annan variant räknar uppåt istället, men principen är densamma: varje handling tar lite tid som tickar i stridsklockan. Feng Shui har ett sådant här system. Metoden funkar ypperligt i modern eldstrid, men mindre bra i närstrid.

Satsningssystem: Denna metod utgår från att det krävs två för en tango. De olika kämparna gör saker och ting för att ha ihjäl den andre, och beroende på vad man gör så kan de olika kämparna få överhanden. Man så att säga gör en insats när man bestämmer om vad man gör; detta tillsammans med motståndarens insats avgör vem som gör vad. Ett exempel på ett sådant system är taktikvalssystemet i Skymningshem: Andra Imperiet. Systemet bygger på att båda sidorna väljer en taktik, och beroende på vilka taktiker som väljs så kan den ene bli anfallare och den andre försvarare, eller den andre anfallare och den förste försvarare, eller en massa andra kombinationer. Den här metoden funkar ypperligt för närstrid, men det krävs en del meckande för eldstrid.

Som synes så kan man göra en hel del varianter av initiativ. Det finns ingen metod som är generellt "bäst". Det finns bara metoder som fungerar bättre i vissa miljöer än andra. Naturligtvis spelar även smaken in.