När "Alver: Förbannelsens Folk" skrevs skapades även en hel del om alviska kläder. Jag hade egentligen tänkt mig en ganska stor mängd med skisser på kläder, inklusive en steg-för-steg-beskrivning på hur man tar på sig en sinyé.

Som så mycket annat så fick bara lite av det plats i själva modulen, men jag har fortfarande kvar texterna och skisserna. Allt eftersom jag får möjlighet att scanna så kommer de bilderna upp här.

Tillbaka till Eon

Alviska Kläder

- ytterligare några detaljer

Egentligen kommer den här bilden från ett science fiction-spel som jag skriver lite för mig själv, men det hindrade inte mig från att inspireras av mig själv och norpa såväl kläder som instrument till "Alver: Förbannelsens Folk". Med tanke på att hela konceptet bakom science fiction-spelet håller på att förändras till oigenkännlighet så är det dessutom stor risk att just de här "utomjordingarna" (vilket de egentligen inte var) försvinner.

Hur som helst, flickan på bilden bär det plagg som kallas vynya i "Alver: Förbannelsens Folk", och instrumentet är en sextonsträngat instrument som kallas visha. Jag hade lite flyt med den här bilden - egentligen så har de här "utomjordingarna" hårväxt längs med ryggraden ner till svanskotan, men den döljs precis av vishan.

Flickan på bilden heter Myene och är en léaram-alv från Alarinn, och jag sätter in den här bilden för att den är ett utmärkt exempel på hur man viker en bréacam, plädens utseende, en lite annorlunda användning av sinyé samt ett typexempel på det bakvända grepp som ibland förekommer bland de alviska stridskonsterna.

En bréacam består av 6x1,8 meter rutigt ylletyg. Rutmönster och färger varierar från hus till hus, och varje familj har sina egna bredder på färgerna. Pläden viks på ett särskilt sätt. Ungefär en kroppsbredd från ena kortsidan börjar man vecka pläden. Detta fortsätter man med och slutar först ungefär en tygbredd från andra kortsidan. Pläden ska nu vara vikt så att den har en kroppsbredd ovikt, en kroppsbredd vikt och en tygbredd ovikt tyg.

Lämpligen sätter eller lägger man sig på pläden så att knävecken hamnar i höjd med nederkanten av pläden. Den vikta biten lyfts upp mot ryggen. Den vänstra, smalare och ovikta biten dras över framtill, medan det nedre hörnet av den bredare ovikta biten dras upp mot vänster axel. Därefter fixeras pläden vid midjan med ett bälte. Den alariska dolken, morchan, sticks utan större krusiduller ner i bälte på vänster sida.

Tyg ovanför bältet kan stickas ner i bältet för att på det sättet forma stora och rymliga fickor, eller draperas kring axlarna i uselt väder. En brosch används då för att hålla pläden på plats över axlarna. Normalt sett använder man ett läderbälte för att spänna åt vid midjan, men Myene ovan har valt att göra det med sin sinyé istället. Förfarandet är ovanligt men inte okänt.

En närmare titt på sinyén och dess användning har vi här till höger. Flickan är klädd i en talasa som är hopknuten med en sinyé på det traditionella viset. I och med att talasan är kortärmad kan man sluta sig till att flickan kommer från Alarinn.

Att knyta en sinyé är en ganska svår konst, men som sitter inövad i alla alari-alver sedan barnsben. Man håller sin sinyé i en ögla med en kort och en lång ände. Det är den öglan som syns framtill strax ovanför grenen. Den långa änden dras sedan från ryggen runt om vänstra höften, genom öglan och upp över andra höften. Därifrån går man bakom de tåtar som finns på korsryggen och vänder upp över höger sida av bröstkorgen, runt om nacken på vänster sida och ner i kors över bröstkorgen för att återigen försvinna in på ryggen. Där vänder man igen och drar den sista biten av den långa änden tvärs över midjan tills man möter den korta änden, vilka dras åt och knyts ihop på höger sida.

Lägg märke till benlindningarna, en vana som är ganska vanlig i alla stammar utom thism och sanari. De är ganska praktiska när det gäller att stödja vaderna i oländig terräng. Det finns till och med de som anser att fotlindorna är den största bidragande orsaken till att léaram kunde göra sig fria i den Alarinnska Frigörelsen, eftersom hela Frigörelsen var beroende av snabba förflyttningar till fots i oländig terräng.

Ännu en titt på särskilda klädedräkter - den här gången den sanariska kvinnodräkten mesevi. Som synes består dräkten av en vid och luftig kjol, en överdel och en mantel.

Kjolen har ingen nedre söm, utan tyget är dubbelvikt med kanterna uppåt. Själva tygstycket som används är cirkelformat och vikt till en halvcirkel. Det är ytterkanten som veckas och sys ihop till en kjol, och inte den raka kanten som kan tyckas vara mer praktiskt.

Överdelen är kroppsnära, styv och ryggsnörd och påminner till viss del om en korsett. Dock är den betydligt mer bekväm att bära. I och med att överdelen är styv och så kroppsnära behövs inga axelremmar eller ärmar. Överdel och kjol är hopsydda så att det bara är att kliva i dräkten, dra upp den och be någon tjänsteflicka snöra ihop ryggen.

Den sista delen är manteln. Den är i grunden en utdragen halvcirkel som är längre baktill än vid öppningen. En mycket vid huva sys fast från ett separat tygstycke, och det är också huvan som används för att hålla ihop manteln. Själva manteln vilar på axlarna, men hålls ihop av snörningen från manteln.

Man lägger normalt ner en massa tid i skapandet av en mesevi. Detta i kombination med de exotiska tyger som används gör den till ett synnerligen dyrt plagg.