Den här artikeln postades ursprungligen i Drakens Tand Webzine. Den handlar mycket riktigt om kraggbarbarer, eyrentigrinnor och misslor.

Tillbaka till Eon

Kragg och Eyren

De höga Kraggbergen och Eyrenskogarna i deras skugga håller ett underligt människosläkte, nämligen de väldiga kraggbarbarerna och eyrentigrinnorna. Dessa båda samhällen är i själva verket två aspekter av samma folkslag. För enkelhetens skull benämns folkslaget som 'kragg'.

Kragg har ett delat samhälle. I bergen lever kraggbarbarerna, den manliga halvan av befolkningen, och i skogen nedanför lever eyrentigrinnorna vilka utgör den kvinnliga delen av folket. De sammanstrålar fyra gånger om året, närmare bestämt vid midvinter, midsommar och de båda dagjämningarna, för vilda fester under vilka folkets enda förökning sker. Det är inte alla som får gå på dessa livsfester, utan bara de som gjort sig förtjänta av det.

Själva 'parningsritualen' (eller vad man ska kalla den) bygger mycket på att båda sidorna visar upp sig, och det är oftast de fysiskt mest imponerande individerna som får chansen. 'Uppvisningen' är oftast i form av brottning, jakt på de djur som förtärs under festerna (ofta utan vapen), ölhävning, stockstötning, dragkamp, dueller, rena slagsmål och liknande fysiska aktiviteter, och det är utefter dessa uppvisningar som man söker en partner. Även om det kan hända att en barbar eller tigrinna hamnar i säng vid någon annan tidpunkt så är det ingenting som endera samhället söker. "Kärlek har sin tid" heter det och båda sidor ser det som ett svaghetstecken att ge efter för köttsliga lustar annat än vid dessa fester som lätt kan pågå i en vecka eller mer.

Nyfödda barn tas om hand av tigrinnorna, tills dess att de blivit avvanda. Då skickas alla pojkar upp till kraggbarbarerna, som uppfostrar dem efter bästa förmåga. Flickorna får stanna hos tigrinnorna. Först vid livsfesterna får de båda återses, för flickornas del efter första menstruationen och för pojkarnas del efter ett av Mundanas svåraste mandomsprov.

Kraggs två gudar är Kera och Eyra. Kera är bergets gud, hård och stark och oförslitlig som berget. Eyra är himlens gud, evig och ouppnåelig och mörk som natten. Kragg ber sällan till sina två gudar. De lyssnar nämligen inte, så det är ingen idé att be. Och varför skulle man be i första rummet? Klarar man inte av de svårigheter som livet har i beredskap, då är man ändå inte förtjänt av gudarnas hjälp.

Både barbarer och tigrinnor håller hårt på sin heder. Hedern går framför allt, inklusive den egna viljan och stammens bästa. Det innebär att om någon ifrågasätter en kraggs heder så ligger han farligt till, om så världen håller på att gå under. Att dö utan heder är det värsta som kan hända för dessa, då man kastas ner i Avgrunden om man saknar heder.

Kragg ser på smärta som något föraktfullt. Enligt deras synsätt är smärta detsamma som vekhet som lämnar kroppen, och så länge man känner smärta har man fortfarande kvar vekhet i kroppen. Detta synsätt har lett till ett antal lustiga vanor och egenheter, bland annat så skär de ett snitt någonstans på armar, bröstkorgens övre del och i ansiktet varje gång de lyckas med något ovanligt. Liknande skador uppstår även under livsfesterna, fast där av mer naturliga orsaker.

Kraggs största mål är att segra. Andra folks egendomligheter som att "det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl" ser kragg på med förakt och kontrar ofta med "om segrar inte är viktiga, varför räkna dem?" och pekar på ärren på armar, bröstkorg och ansikte. Enligt kragg vinner man segrar med vapen och våld, inte med fagert tal, varför
kragg ofta ser tal som slöseri med tid. "Kom till sak" är en fras som mången kragg förargat grymtat när andra människor blir långrandiga.

Är det något som man håller hårt på så är det de båda stammarnas respektive vapen, Kraggsvärdet och Eyrenklyvaren. "Tag med svärdet på din resa" är för en kragg en uppmaning om att inte bara gå förberedd på alla faror, utan även att aldrig överge kraggs sätt att leva. Vare sig kraggbarbarer eller eyrentigrinnor kan tänka sig att använda andra vapen, inte ens i jakt. Kan man inte smyga sig på sitt byte och dräpa det med svärdet är man inte förtjänt av titeln jägare.

Misslorna

Förutom den intressanta symbiosen mellan män och kvinnor i det delade samhället finns en annan, ännu mer intressant symbios, nämligen den med misslorna.

Enligt legenden föll de första två misslorna ut ur ett hål i himlen ner på ett av de tält som skulle användas vid en av livsfesterna. När förvåningen (för båda parterna) lagt sig presenterade sig de båda varelserna med "Hina, misla-ni tani" ("Hej, vi är misslor"). Eftersom 'misla' råkade betyda 'gudasänd' på rechin, kraggs språk, och på grund av misslornas något dramatiska ankomst så föll det sig naturligt att de församlade kragg tolkade 'gudasänd' bokstavligt.

Så småningom kom den verkliga orsaken fram när kragg lärt sig lite la'itha och misslorna lärt sig lite rechin, men kragg har ändå en rejäl respekt för de små och obotligt gulliga misslorna. De båda släktena har kommit att leva i symbios med varandra, så att misslorna tar hand om det vardagliga och jordbruket, så att kragg kan koncentrera sig på att spänna musklerna. Symbiosen har hittills fungerat alldeles utmärkt.