Om ljusets och mörkrets natur

Ljus har alltid haft magiska kvaliteter tillskrivet sig. Oavsett om vi talar vaxljus som tänds inför en ritual, en schamans eld eller det spöklika ljus som uppstår vid dissipation av filament från vissa aspekter så hittar man ofta magiska effekter hos ljuset. Likadant är det med mörker, fast ur en mörkare och mer otäck synvinkel. Förmodligen härstammar båda från samma källa: man fruktade mörkret, eftersom faror kunde gömma sig i det, och man kom därför att uppskatta ljuset eftersom ljuset drev bort mörkret och farorna i det. Men hur är det egentligen med ljus och mörker? Den frågan har många ställt sig.

Det finns idag två stora hypoteser om mörker och ljus. Den ena är att ljus och mörker är varandras motsatser; den andra säger att mörker snarare är frånvaron av ljus. Vi ska titta på båda dessa hypotesers validitet.

Att ljus är frånvaron av mörker är en insikt som man lätt kan få genom att betrakta hur mörker uppför sig i ett rum när man för omkring en ljuskälla i det. För man in ljuskällan i ett mörkt hörn så försvinner mörkret och det blir ljust. Å andra sidan blir det återigen mörkt i det hörn från vilket ljuskällan fördes. Inte heller ser man mörker som strålar in över ljus, på samma sätt som ljus strålar in över mörker. På så sätt kan man se denna hypotes som bevisad.

Vi ska dock titta på ett fall som antyder motsatsen. För en vardaglig betraktelse, fundera över dvärgarnas mörkersyn. De kan se i totalt mörker trots avsaknad av ljus. Det "ljus i ögonen" som det påstås att de har räcker inte som förklaring – om de faktiskt kunde se med detta ljus skulle de bli bländade av vanligt. Inte heller så stämmer beskrivningen av vad de ser överens med vad de borde se om de faktiskt hade ljus i ögonen. Nej, här verkar det faktiskt som att de faktiskt kan se mörker om det inte finns ljus, till skillnad från vanliga människors ögon som bara kan se ljus.

Så hur kan det fungera i praktiken? Det verkar som att det mänskliga ögat enbart kan se ljus, eller i vart fall är väldigt dåligt på att uppfatta mörker. Mörker är något helt annat som det krävs en tiraks eller en dvärgs öga för att uppfatta, och det enbart om det inte finns något störande ljus. Om ett mänskligt öga inte kan uppfatta något ljus så ser det ingenting: allt blir svart. En dvärgs öga däremot kan, om det saknas ljus, slå över i ett annat läge då det uppfattar "riktigt" mörker. Vi verkar alltså ha två sorters mörker: pseudo-mörker i form av avsaknad av ljus och riktigt mörker som en slags motpol till ljus.

Inte heller denna modell verkar fungera tillfredsställande. Om ljus och mörker vore varandras motpoler så skulle de också ta ut varandra. Det gör de nu inte – tvärtom så verkar de snarast komplettera varandra. Så hur är det egentligen med ljus och mörker?

Det är nu som den moderna magiteorin erbjuder en enkel och elegant förklaring. Detta är naturligtvis en pedagogisk lögn – teorin är enbart enkel och elegant för den som är insatt i den, och jag betvivlar att dessa är fler än ett halvdussin. Men teorin låter sig förklaras på ett tillräckligt bra sätt så att en lekman skulle kunna förstå den.

Om man tar den enkla varianten av den så går den ut på att varje aspekt dessutom har en anti-aspekt som är en aspekts motsats. Det finns två fall av observationer som stöder detta, nämligen experiment kring flätprincipen och observationer kring mortuach. I båda fall uppträder fenomen som lättast kan förklaras med anti-aspekter, till exempel bakvridna flätor eller mortuach-drakarnas svarta eld. Om anti-aspekter finns och fungerar så får vi två axlar: en med ljus och anti-ljus och en med mörker och anti-mörker. Dessa båda axlar ligger i rät vinkel mot varandra, och våra sinnen uppfattar det som finns mellan ljus och mörker. Vad vi verkligen ser är i själva verket det ljus som solen eller andra ljuskällor strålar ner på oss, och det mörker som finns naturligt i världen. Trots allt har vi viss mörkersynförmåga, även om den inte är lika skarp som dvärgars. Vi kan uppfatta saker och tings närhet i mörker, men vi kan inte ens se former eller färger. Därigenom kan man sluta sig till att mörker och ljus är inte varandras motsatser eller ens att den ena är avsaknad av den andra: det är två kompletterande krafter som existerar på två helt skilda axlar och därför kan verka oberoende av varandra. Det enda mörker kan göra med ljus är att "täcka över" ljuset, så att ljuset aldrig når fram. Denna metodik används också i flera döljande besvärjelser, till exempel Ra’Drachs Ogenomträngliga Töcken och resultatet blir också likadant som att ljuset försvann. Det blir alltså mörkt.

Att vi sedan är sämre på att uppfatta riktigt mörker än avsaknaden av ljus är en av Skapelsens egenheter som jag antar att vi aldrig kommer att få svar på.