Alviskt smide är ett urgammalt hantverk som började utvecklas på allvar omkring 4000 före Daak, då alvfolket splittrades och léaram drog iväg österut. Fram till splittringen använde alverna grova järnarbeten och bronsvapen. De lämningar som finns tyder på att alviska vapen vid den tiden mest var transformerade verktyg. Det finns dock tecken, huvudsakligen anteckningar i dvärgiska krönikor, som tyder på att vapnen som användes vid ankomsten var mycket avancerade, långt mer avancerade än de vapen som finns idag.

Tillbaka till Eon

Alviskt smide

De tidigast kända alviska järnsvärden var egentligen inte mycket mer än en huggkniv och bronssvärden var mest stickvapen och spjutspetsar. Bågar var dock populära vapen och bidrog mycket till de framgångar man trots allt hade under de Stora krigen och båda bågarna är också de äldsta vapnen i den alviska arsenalen.

Efter splittringen började vapensmidet utvecklas. Sanari och thism utvecklade konsten att bearbeta siluna till något som kunde skapa vassa eggar och lärde sig samtidigt hemligheterna med alvglas. Léaram fick istället lära sig hemligheten med att bearbeta järn till stål av Tokon. Även om det stålet var ytterst primitivt så var det fortfarande överlägset de tidigaste alviska svärden.

En höjdpunkt inom smidet nåddes för ca 1600 år sedan, och många av de absolut bästa alviska klingorna kommer från léaram från den tiden. Därefter har man haft en stagnation, men nu är man uppe på ungefär samma nivå som man var strax före Kejsardömet Colonans sammanbrott. På vissa områden är man till och med bättre än förr – cinneach-svärden är frukten av denna förbättring.

Alariskt svärdssmide

I alariskt smide används järn av lokalt ursprung, närmare bestämt järn som utvinns ur en röd sand som man kan finna i bäckar och floder. Man importerar sällan järn utifrån. Järnet smälts i en primitiv smältugn i en process som kan ta upp till en månad och inte ger mer än kanske tio kilo järn per smältugn. Detta har gjort att järn anses vara mycket värdefullt i Alarinn. Ändå är det väldigt få som försöker föra in järn i Alarinn, något som förmodligen beror på att inhemska smeder känner igen järn som utvinns på det traditionella sättet och helst arbetar med det och därför undviker utländskt järn. En bidragande orsak är också att Alarinn faktiskt inte har något som är intressant att exportera utöver möjligen rutigt ylletyg. Man kan förstås försöka föra in järn format som järnstänger, men de som faktiskt använder järn som annat än valuta märker det nästan med en gång. En lurad léaram-alv är en av de farligaste fiender man kan få.

Järnet formas i ungefär fem centimeter långa grovt formade och kantiga stänger (bilden i Eons regelbok är på det sättet missvisande), vilken ibland används som valuta. Oftare mäter man varors värde i järnstänger och utövar byteshandel på det sättet, men järnstången är fortfarande viktig som värdemått.

Den andra råvaran i smidet är kol. Det kol som används bör av tradition vara fyra delar träkol och en del dvärgakol. Hettan i ässjan är viktig. Om den är för varm så bli klingan skör. Om den är för kall så blir klingan inte hård nog. Genom den rätta blandning av träkol och dvärgakol kan man få den rätta temperaturen. En del smeder kan se på lågorna hur varm elden är.

Järnstänger staplas i ässjan och hettas upp så att de fastnar i varandra, varefter själva smidesarbetet börjar. Järnet hamras ut och slås ihop, vilket arbetar bort felaktigheter och sprickor i järnet och arbetar in kolpartiklar. Kolpartiklar kommer in i järnet genom att järnet ligger naket på kolelden och arbetas in i stålet och gör det starkare. Hamrandet slår också ut svärdsämnet så att det blir längre, varför man viker det över sig själv, så kallad "vällning". Detta gör stålet starkare. Man måste ändå vara försiktig, eftersom ojämnt hamrande eller vällning skapar felaktigheter som kan förstöra en klinga.

Tre sorters stål används. Det som välls fem gånger används till klingans kärna och gör klingan seg och stark. Det som välls femton gånger, med mer än trettiotvå tusen lager och en hårdhet som inte finns hos något annat svärd på Mundana, bildar klingans egg. Slutligen används stål som välls tio gånger till klingans sidor.

Efter lång tids arbete kommer det sista steget: härdningen. Det är också det som är unikt för carwelan-svärd och det finns två sätt att utföra den. Den ena utnyttjar det berömda härdkaret från Alarinn, ett avlångt kar, avsnörpt på mitten och fylld med mjuk och lättflytande lera. Man hettar upp klingan i ässjan medan man håller den med särskilda tänger, trär över tängerna över två stänger som ska se till att klingan inte rubbas, och smäller ner klingan i karet. Genom att leran är relativt trögflytande så kommer mindre lera i kontakt med klingans bas, vilket gör att klingan blir hård och skarp längs eggen och seg vid basen. Problemet är bara att spetsen blir relativt dålig med den här metoden, men man kan göra ett acceptabelt carwelan utan ett halvt århundrades erfarenhet.

Den andra metoden är mer hantverksmässig. Klingan täcks med lera, tunnare mot eggen och tjockare vid basen. Därefter hettas klingan upp och kyls sedan av i ett kar med vatten. Svårigheten ligger här i att man dels måste undvika att leran spricker under upphettningen och dels inte kan se på svärdsämnet hur hett det är. Risken är därmed högre och man måste chansa, känna sin ässja väl och ha massor med erfarenhet för att få en bra härdning på klingan.

Arbetet är inte slut än. Efter härdningen tar slipning av svärdet vid. Svärdsfejaren slipar svärdet mot gradvis finare slipstenar för att få bort ojämnheter i klingan. Därefter ska klingan monteras med fäste och parerstång varefter klingan äntligen är klar. En god smed kan ha en halvhyfsad carwelan klar på två veckor om han jobbar på, men om smeden tar tid på sig kan det mycket väl komma att ta sex månader eller mer att färdigställa en carwelan.

Proceduren för en cinneach skiljer sig inte nämnvärt från en carwelan. De enda skillnaderna är att man kan inte använda härdkaret för att härda svärdet, utan att man istället måste använda den andra och mycket mer osäkra metoden. Å andra sidan har smeden bara en egg att koncentrera sig på.

Efter att svärdet är smitt och slipat så ska det monteras. Två halvrunda trälemmar placeras på vardera sidan om klingan och fixeras med läderband som i sin tur fästs med en mässings- eller järnring närmast klingan och en hylsa längst ner. Syvende och sist monteras en parerstång över den övre ringen.

Kiriyaniskt svärdssmide

Termen "kiriyaniskt svärdssmide" omfattar den alviska västra svärdssmidestraditionen, även den hos thism. Till skillnad från den alariska traditionen så lägger man större vikt på svärdets utseende än på smidestekniska finesser. Idén att kombinera olika ståltyper för att få olika egenskaper i svärdets alla delar är en av de hemligheter som léaram inte lämnar ifrån sig, varför kiriyaniska svärd är tillverkade i samma stål. Stålet i ett kiriyaniskt svärd är bara vikt tio till tolv gånger. Stålet i en typisk ishani-klinga, niamh eller carwelan är vikt tio gånger, medan stålet i en lelldorin är vikt tolv gånger.

Resultatet är att ett kiriyaniskt svärd är en kompromiss – det är inte lika segt som ett alariskt svärd och har heller inte så skarp egg. Inte heller kan man behålla eggens skärpa lika bra.

Inte heller är härdningsmetoden lika välutvecklad som i det alariska smidet. En vanlig metod är att efter att stålet är upphettat så spänner man fast en träribba över de delar av svärdet som ska ha en segare härdning, varefter man doppar hela svärdet i ett vattenkar. Man måste vara snabb under arbetet eftersom träribborna lätt fattar eld om de får vara i kontakt med det heta stålet för länge. Dessutom får man inte en jämn övergång mellan hårda och sega delar, varför längsgående sprickbildningar kan uppträda.

Dessa nackdelar uppvägs till viss del av att man huvudsakligen köper järn från människor och i fallet kiriya till och med dvärgar (thism skulle dock aldrig sjunka så lågt), vilket inte kräver lika mycket arbete som det inhemska alariska järnet. Ett halvhyfsat kiriyaniskt svärd kan vara klart på en vecka och det är ovanligt att smidesarbetet tar längre tid än tre månader.

Efterarbetet är dock lika stort, om inte större, med kiriyaniska svärd jämfört med alariska. Stor noggrannhet läggs ner på arbetet med dekorationer och monteringen. Bladmönster etsas in i klingan, parerstången dekoreras och läderband i vackra färger används för att ge fästet ett vackert utseende. Lång tid läggs ner på vackra lackarbeten på skidan och andra trädetaljer hos svärdet. En ishanis stång blir ofta välputsad, polerad, betsad och lackad så att den blir högblank. Även här kan lackdekorationer läggas in.

Sanariskt svärds-"smide"

Den sanariska svärdstillverkningen skiljer sig på så sätt att man inte använder järn och stål över huvud taget. Istället använder man siluna, en i grunden silverfärgad metall som utvinns ur sanden i västra Sunari. Utvinningsmetoden är hemlig och ingen utanför sanaris kretsar känner till annat än teorin i utvinningen. Genom en alkemisk process, som man tror omfattar geotropi, termotropi och ataxatropi, får man ut en råmetall som sedan kan smidas. Siluna smälter dock inte så lätt, så man måste ha en särskild ugn och en rejäl blåsbälg för att kunna hetta upp siluna till de temperaturerna. Ingen har, vad man vet, lyckats smälta siluna.

Råmetallen kräver en hel del extra arbete, varför siluna är så pass värdefullt att man kan slå mynt av det. Det alviska myntet sunuvai är värt ungefär fyra gånger så mycket som motsvarande mängd järn. För att bli användbart i vapen måste man dock legera siluna med kol för att få en mattsvart legering som behåller skärpan bättre. Med denna legering kan man smida en klinga som både är skarp, seg och lätt.

I tillverkningen av en lyfali smider man endast själva eggen i siluna som ett stort "U". När sedan klingan är smidd får en alkemist ta över arbetet och framställa svärdets bas och tång i alvglas. Alvglaset är ett annat material där sanari inte avslöjar tillverkningsprocessen, men tydligen omfattar det dyrbara oljor och syror för att få en vätska som man kan pensla på och som sedan hårdnar till ett genomskinligt material. Lager efter lager penslas mellan eggens innerkanter och bildar klingans bas. I mitten av alvglaset målar man in en käpp av tvinnade växtfibrer för att ge stadga och styrka åt svärdet. Käppen impregneras av alvglasvätskan och blir även den helt genomskinlig.

Dessa växtfibrer tillverkas av serineträdet, där man börjar med att tillverka långa, smala käppar som torkas, fuktas i vatten och pressas sönder så att de individuella fibrerna separeras. Därefter kammas fibrerna medan de fortfarande är fuktiga och tvättas så att de blir vita. Så länge fibrerna är fuktiga kan de flätas, tvinnas eller till och med vävas. När fibrerna torkar styvnar de och blir vita till färgen. De går lätt av men kan böjas något om man är försiktig. Mattor av serinefibrer används som grund för alvglasrustningar, och en lång, flätad käpp används som bas för lyfalisvärdet. Det går även att använda en sådan käpp som bas för en visna i alvglas, ett vackert men ovanligt vapen, eller som stång i en ishani. Ishani med alvglasstång är ett mycket omtyckt vapen hos kiriya, men dock ovanligt.

En viktig egenskap hos serinefibrerna är att de blir genomskinliga om de målas och impregneras med alvglasvätskan. Alvglaset får styrka från serinefibrerna och serinefibrerna vinner flexibilitet från alvglaset. Alvglas har många fördelar i och med att det är ett lätt, starkt och segt material. Dess nackdelar är dock att det är dyrt och att det inte går att skapa en egg i materialet.

Efter att alkemisten är klar är det dags för att montera svärdet. Vackra metall- och läderarbeten ramar in det lätta och annorlunda svärdet. En lyfali tar normalt två månader att tillverka och det är ingen ovanlighet att det tar upp till ett halvår att skapa en lyfali.

Även sahlam-dolkar kan tillverkas i siluna, men nästan alla tillverkas enligt den kiriyanska metoden av thism eller kiriya. De flesta sanari föredrar sahlam-dolkar av kiriyaniskt ursprung.

Stilar och dekorationer

Naturligtvis finns det lika många stilar på svärd som det finns svärdssmeder, men man finner snart att det finns två olika huvudfamiljer av stilar, närmare bestämt den sanariska och alariska familjen, som är helt annorlunda i sitt utförande.

Den alariska stilen är enkel och strikt. Klingan är alltid helt odekorerad och svärdsfästet är enkelt. Metalldetaljer på skidan dekoreras dock med ett etsade geometriska mönster, ofta cirkelknutar. Parerstången dekoreras också med mönster som matchar skidan.

Den sanariska stilen är mer utvecklad. Motiv, väldigt ofta lövmotiv, etsas in i klingan och parerstången. Man väver ofta in en motivdekor i svärdsfästets lindning. Finns det trädetaljer betsas och lackas dessa och förses ofta med motivlack. Den sanariska stilen är på det stora hela mer föreställande än den alariska stilen.

Utöver de två stilfamiljerna har varje vapensmed en egen stil, som kan spåras tillbaka i tiden till den mästare som lärde upp honom en gång i tiden. Man kan därför hitta ganska lika stilar om man tittar på ett begränsat geografiskt område, och skillnaderna mellan stilarna ökar med avståndet.

En sak som varierar mest är parerstången. När ett svärd monteras första gången för att provas har man ofta ingen parerstång alls. Niamh och ishani har normalt aldrig parerstång och lyfali har en särskild parerstång som inte bara skyddar fästet utan även stången mellan fästet och klingan. De stora skillnaderna finns på carwelan och lelldorin. Lelldorin har oftast en normal parerstång, och carwelan har oftast en parerstång med framåtböjda spetsar, men det finns varianter. Det finns flera exempel på lelldorin med handkorgsskydd och carwelan med stötskiva.

Berömda smeder

Bdo ma Gracha sìol Veìsidh: Bdo ma Gracha var en av Carwelans närmaste vänner och en av de som arbetade för att överbrygga klyftan mellan thism och léaram. När Carwelan försvann gjorde Bdo ma Gracha ett svärd som liknade det som hans vän hade burit och namngav svärdet efter honom. Svärdet beskrivs ofta som det mest alviska av alla svärd.

Kialan Lyfali: Kialan Lyfali var den sanari-alv som skapade det första lyfali-svärdet. Vapnet skapades som ett experiment för att se om det gick att göra praktiska vapen av siluna. Bevisligen lyckades han och svärdet uppkallades efter hans familj.

Cinneach Uilean sìol Dah'Touin: Mästersmeden Cinneach skapade svärdet med samma namn är en av de absolut äldsta icke-inåtvända alverna som någonsin existerat. Först nu, femhundra år efter hans födsel, håller han på att vända sig inåt, då hans livsverk, att ta bort en skamfläck på léarams pläd, äntligen är avslutat. Än så länge har svärdet haft en 'trög start' eftersom det finns så många carwelan i omlopp som fortfarande håller, som har en lång och oförglömlig historia, samt det faktum att svärd är dyra, men allt eftersom byts de gamla carwelan ut mot nyare cinneachsvärd.

Sìalan ma Cinreidh sìol Rudani: Sìalan påstås ha lurat till sig den stora smideshemligheten från dvärgarna i utbyte mot vävnadskonsten som dvärgar ändå inte uppskattar. Huruvida den stora hemligheten är konsten att vika stål eller konsten att använda dvärgakol vet ingen. Sìalan var kvinna, vilket är en av de mest intressanta sakerna med henne – det är ont om kvinnliga smeder.

Yshalan Niavi: En kiriya-alv som lever än idag och som påstås göra de absolut vackraste klingorna på Mundana. Bland hans mästerverk är en ishani tillverkad helt i alvglas (utom eggen, som är tillverkad i det absolut bästa stål som finns att få tag på hos alver) som blev hans kärleksgåva till Liara Seleina.