Luna

Ända sedan Neil Armstrong satte sitt första steg på Månen har man undrat hur lång tid det skulle ta innan det skulle finnas fasta bosättningar på månen. Det tog ett halvt sekel, men på femtioårsdagen av den första månlandningen togs det första spadtaget i Mare Imbrium för en fast bosättning på Månen.

Månen har länge varit föremål för religiös dyrkan. Det formella namnet, "Luna", härstammar från den romerska jaktgudinnan. Tanken om månen som en annan värld kom först med Galileo Galileis observationer av berg och "hav" på månen. Detta ställde till rabalder inom den katolska kyrkan, som dittills hävdat att månen var en perfekt slät sfär. Inte blev det bättre av att Nicholas Kopernikus förkastade den aristoteliska geocentriska världsbilden som kyrkan dittills hade hängt fast vid och ersatte den med en heliocentrisk världsbild.

Jules Verne var en av de första pionjärerna med tekniska funderingar på hur man skulle ta sig till månen. Månresor hade visserligen förekommit innan dess, till exempel i Baron Münchaussens äventyr, men det var först i och med Jules Verne som det kom fram tekniska funderingar på hur det skulle gå till. Även om Jules Verne hade en hel del grova fel, som till exempel en jättekanon som skjuter en projektil till månen och att det fanns atmosfär där, så finns det en del spöklika sammanträffanden med Apollo 11s resa.

Det som inledde rymdåldern, och därmed rymdkapplöpningen till månen, var det kalla kriget och uppskjutandet av den sovjetiska Sputnik 1. Under flera dygn kretsade den ryska "konstgjorda månen" kring Jorden och skrämde slag på väst med sin signalfyr. Hittills hade man i Väst antagit att Sovjetunionen tekniskt sett låg bakom amerikanerna, men nu visade de framfötterna och bevisade att i och med att de kunde skicka en satellit i omloppsbana så kunde de också skicka en kärnvapenladdning till var som helst över hela världen. Dessutom var detta en knäck för amerikansk självkänsla. Därmed sattes målet för USA, ett mål som sammanfattades av president John Fitzgerald Kennedy; "we choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy but because they are hard!"

Den tjugonde juli 1969 satte Neil Armstrong människans första steg på månen och avslutade ett generationslångt uppdrag för hela mänskligheten, men påbörjade också nästa: projektet att kolonisera rymden. Det var inte förrän den internationella rymdstationen, tillsammans med kretsaren Venture Star, som dessa drömmar kom att bli realistiska. Femtio år efter månlandningen var man redo, och i maj 2019 hade man en temporär bas på Månen. På femtioårsdagen av den första månlandingen, tjugonde juli 2019, kom det historiska ögonblicket: det första spadtaget togs och staden Odyssey började byggas i Mare Imbrium.

Ursprungligen var Odyssey tänkt att bli ett internationellt projekt, men det skar sig ganska snabbt mellan finansiärstaterna. Redan 2020 drog sig de första finansiärerna ur, och 2021stannade projektet tillfälligt upp eftersom Ryska Federationen drog sig ur. Ryssland skyllde på sina egna ekonomiska problem och satte in krafttag för att förhindra att federationen skulle bli bankrutt. Man lovade att komma in i arbetet igen så fort den ryska ekonomin var i ordning, men amerikanerna tvivlade och 2024 fortsatte man på egen hand. Odyssey kom därmed att bli huvudstaden i en ren amerikansk koloni på månen.

Mellan år 2022 och 2026 inträffade dock det så kallade "ryska undret". På endast fem år byggdes hela den ryska ekonomin upp från grunden till en om inte ekonomisk stormakt så i alla fall ett land som inte längre var i ruiner. Ryssland ville då återigen komma in i Odyssey-projektet men nekades tillträde av amerikanerna. Istället började Ryssland arbeta på en egen bas på månen, Tsiolkovskograd.

Den plats där människan för första gången satte sin fot på månen, i kanten av Mare Tranquillitatis är numera en nationalpark under FNs vård och regi. Det första mänskliga fotspåret på månen scannades med avancerad laserutrustning och en avgjutning finns för allmän beskådan. Eagles landningssteg och allt utrustning, inklusive minnesplaketten och den amerikanska flaggan, är kvar på sin ursprungliga plats under en kupol där de finns tillgängliga för allmän beskådan. Naturligtvis får man inte gå på själva platsen, men i anslutning till monumentet finns en naturtrogen replika som man vandra omkring på.

Pacifica och Mare Imbrium

Pacifica är det officiella namnet på Amerikas Förenta Staters femtioförsta delstat, belägen i Mare Imbrium eller "Regnets hav". Huvudstaden i Pacifica heter Odyssey och är månens största stad sett till invånarantal, bruttonationalprodukt, yta och volym.

Pacifica kom att bli en delstat av praktiska orsaker. Till skillnad från provinserna på Jorden, som till exempel Puerto Rico, Marianerna eller Guam, så är kommunikation med månen inte helt lätt. I vanlig radiokommunikation är det omkring två och en halv sekunds svarstid – nätt och jämt acceptabelt – och det tar omkring två dygn att färdas från Jorden till månen. Därmed var man tvungen att göra Pacifica en självstyrande provins. År 2052 utropades Pacifica till en delstat i Förenta Staterna. På grund av att Pacifica är en riktig delstat med alla dess fördelar och privilegier så har Förenta Staterna ett antal plikter gentemot Pacifica. Bland annat har federal polis (FBI) och det amerikanska försvaret en närvaro i Pacifica. Pacifica har också rätt att sända två senatorer till Senaten och delta i val av kongressledamöter till Representanthuset. I proportion till antalet invånare har Pacifica ovanligt stor politisk makt.

Crater Tsiolkovskij

Crater Tsiolkovskij på månens baksida har utropats som delrepublik i Ryska Federationen. Tsiolkovskij har en egen guvernör och representation i Federationsrådet i Moskva och guvernören är formellt guvernör över alla framtida ryska bosättningar i närheten av kratern, som automatiskt kommer att bli en del av delrepubliken på månen med samma namn. För närvarande består dock delrepubliken enbart av staden Tsiolkovskograd. Liksom för Olympos Mons, Mount Olympos och Olympos City på Mars råder det lätt begreppsförvirring angående den ryska delrepubliken på månen. För att råda bot på det har man kommit överens om att Crater Tsiolkovskij får beteckna den geografiska företeelsen medan Tsiolkovskij eller mer formellt, Ryska Tsiolkovskiska Delrepubliken, får beteckna delrepubliken i Ryska Federationen. Delrepublikens huvudstad och enda stad har döpts till Tsiolkovskograd.

Tsiolkovskograd är den näst största staden på månen – endast Odyssey är större. Staden får sitt namn från den ryske vetenskapsmannen och science fictionförfattaren Konstantin Tsiolkovskij som med sina långtgående vetenskapliga verk i princip inledde rymdåldern, i synnerhet med de verk som handlade om raketdrift.

Tsiolkovskograd finansierades till viss del av Japan som behövde en lätt tillgänglig källa för råmaterial för byggandet av L4-stationen. I utbyte bidrog Ryssland med kunnande och rymderfarenhet till L4, och allt eftersom den ryska ekonomin stärktes även kapital. Till slut var ryskt deltagande i L4-stationen så stort att man kom överens om att dela stationen och betrakta den som neutral mark samägd av Japan och Ryssland. Månbasen och gruvstationen var i det sammanhanget en biprodukt, men kom att utvecklas och leva sitt eget liv och överlevde syftet med dess grundande. L4-stationen har sedan länge plockats ner och ersatts med en ny permanent station med samma namn, men Tsiolkovskograd består.

Tsiolkovskograd kom mer eller mindre att bli symbolen för det ryska undret – en stad som byggts under enorma svårigheter av ett land som enbart nätt och jämt återhämtat sig från en trettiofemårig ekonomisk kris, men som ändå inte ansträngt landet till bankruttens gräns utan kanske till och med bidragit till undvikandet. Många hävdar att Tsiolkovskograd enbart genom dess existens gav ryssarna något att drömma om och arbeta för, och att detta är den enda orsaken till att Ryssland inte kollapsade. Än idag är de tre viktigaste städerna för den normale ryske medborgaren Moskva, Petrograd och Tsiolkovskograd, den första genom att vara regeringssätet, den andra genom att vara porten mot väst och den tredje genom att vara symbolen för rysk framgång.

Tsiolkovskij kom nästan från första stund att erkännas som en delrepublik i Ryska Federationen av praktiska skäl. Man fick tidigt en egen guvernör, men det var inte förrän 2047 som Tsiolkovskij fick rätten att sända representanter till Federationsrådet i Moskva.

Kaguya

Kaguya City var Japans första steg bortanför Jordens omloppsbana. Kolonin på södra halvklotet i Mare Nubium (Molnens hav) har fått sitt namn av Kaguyahime (prinsessan Kaguya), som kom från månen i en gammal japansk folksaga. Den japanska kolonin på månen består i princip enbart av staden Kaguya City. Ett par utposter finns i närheten, liksom flertalet gruvor, men dessa är direkt länkade till staden med tåg.

Medan Tsiolkovskij och Pacifica huvudsakligen livnär sig på gruvdrift så livnär sig Kaguya City huvudsakligen på turism. Utöver nöjeskryssningar till Mars är Kaguya City i princip den enda möjligheten för vanligt folk att besöka en främmande värld. I och med att Marskryssningar är så dyra så att bara övre medelklass och överklass har råd med en dylik (de tidigare endast efter något eller några års sparande) så är Kaguya City och hög omloppsbana det enda ekonomiska alternativet för medelklassen. I charterresor till Kaguya City ingår ofta ett besök till Eagle-monumentet.

Tillbaka till Evangelium