Liv i rymden

Finns det liv i rymden? Självklart! Borträknat alla kända och okända former av utomjordiskt liv så har det funnits människor i rymden i mer än 140 år och permanent vistelse i rymden i mer än 110 år. Så visst finns det liv i rymden, även om det i vår närhet mest är besök från Jorden. Ett liv i rymden kan vara riktigt drägligt, även om det är en farlig miljö att handskas med. Det finns faror med rymdvistelser som inte finns i normala jordliga miljöer. Inte ens under koloniernas kupoler hittar man samma faror som i nollgravitation.

Begränsningar

Två saker begränsar all aktivitet i rymden, nämligen massa och volym. Det är lite ironiskt att tänka sig att man i en miljö med oändligt utrymme och nollgravitation begränsas av hur stora och tunga saker är, men icke desto mindre är det fakta. Eftersom människor måste utföra sina aktiviteter i trycksatta områden, vilka ofta är små och begränsade, så får volymen inte vara för stor, och eftersom större massa innebär att det går åt mer energi för att förflytta det så får heller inte massan vara för stor. Alla andra begränsningar, inklusive mängden luft och vatten man kan ta med sig, kommer från dessa två faktorer.

Det minsta problemet man har i rymden är energin. Det finns ett överflöd av energi i rymden. Det strålar hela tiden enorma mängder ljus från solen och det finns ett övermått av lätt tillgängligt väte att använda i fusionsreaktorer. Problemet är möjligen att lagra energin eftersom batterier tar plats och väger.

Ofta försöker man kombinera så många olika system som möjligt. Till exempel renas och syresätts luft i form av högeffektiva hydroponiska växthus, där man inte odlar grödor över en yta utan snarare i en volym, vilket gör dem långt mer effektiva än en konventionell åker. Vatten blandat med biologiskt avfall (det vill säga det man spolar ner i toaletten) bryts ner och används som näring i växthusen. Vatten kondenseras i växthuset och filtreras för att användas senare. Resultatet är inte mindre än tre återvinningssystem, för luft, mat och vatten, i ett integrerat system.

På samma sätt används alla tänkbara ytor som möjliga förvaringsutrymmen. I och med att det inte finns något specifikt "golv" eller "tak" kan varje yta användas som en vägg att ett sätta skåp på. Över huvud taget är den begränsande volymen något som gör att man måste använda all plats så ekonomiskt som möjligt.

Detta ekonomiska tänkande går igen så gott som överallt i rymden. Allting i rymden kan återanvändas helt enkelt för att man inte har råd eller för att det är direkt farligt att göra på något annat sätt, och den rymdburna kulturen har utvecklat en mentalitet som gör att det inte går att sälja en "slit-och-släng"-produkt för användande i rymden. En del av detta har kommit till väl pass nere på Jorden i kampen mot ekokrisen.

Liv i nollgravitation

De som lever i rymden är ett säreget släkte, som endast delvis kan identifiera sig med sina släktingar på kolonierna. Även om de rymdlevande kommer tillbringa hela sitt liv i en roterande rymdstation eller far ut för fyraveckorsskift i nollgravitation var sjätte vecka så känner alla rymdlevande människor att de är ett eget folk som sträcker sig över etniska gränser. Markbundna kan sällan eller aldrig komma in i den gemenskapen som det säregna livet i rymden skapar.

Liv i nollgravitation domineras av att det saknar dygn. Det finns ingen dag eller natt. Ofta definieras "dag" som den tid som fartygschefen eller stationschefen är vaken, och utifrån det delas dygnet in i sextimmarsvakter. Normalt arbetar man ett skift, är ledig ett skift, arbetar ett skift och sover ett skift. Detta pågår i ungefär fyra veckor, varefter man kan se fram emot två veckors återhämtning från nollgravitationsarbetet i någon roterande rymdstation eller i lyxiga fall på en måne.

Avsaknad av gravitation har en del andra problem än rent medicinska, bland annat att det inte finns något som håller kvar en själv eller föremål på marken, inte för att det finns någon mark, men ändå. Problemet löses oftast med hjälp av kardborreband. Varenda föremål som är löst är försett med kardborreband, och många flata ytor är också försedda med kardborreband, inklusive valda delar av kläderna. Skulle ett föremål behöva fästas någonstans så sätter man fast det på en kardborretäckt yta någonstans. Eftersom man inte kan klistra kardborreband på vätskor eller mat så löser man de problemen på annat sätt. Drycker hålls instängda i en behållare med pip, medan mat oftast klibbas fast på tallriken med tjock sås. Smulor sugs upp med en för ändamålet avsedd liten dammsugare, som har blivit någon form av obligatoriskt extra bestick i nollgravitation vid sidan av kniv, gaffel och sked.

Det trånga utrymmet ger en del andra effekter. Bland annat är utrymme en lyx. Man har helt enkelt inte råd med stora utrymmen. Detta innebär att "varma bäddens princip" är lag ute på arbetsstationerna. Det innebär också att det finns en hel uppsättning med regler för att skapa en illusion av ensamhet. Det finns inga tabun mot nakenhet. Alla sådana tabun försvinner snabbt när man tvingar män och kvinnor att leva inom ett begränsat utrymme med gemensamma hygienutrymme. Däremot är det ohyfsat att stirra på någon som är avklädd. Skulle en person behöva vara ensam så respekteras detta och man lämnar personen ensam i en modul eller i värsta fall drar för ett draperi.

En persons privata ägodelar är näst intill heliga. Varje arbetare på en arbetsstation garanteras ofta en kubikmeter utrymme för personliga saker som max får väga 25 kilogram. Allt däröver måste betalas för på något sätt, men det är sällan något större problem eftersom de flesta brukar ha sina privata personliga ägodelar, utöver kläder och sängrulle, i fickor och bälten på kroppen. Man petar inte på någon annans ägodelar utan att fråga om lov, men om någon behöver låna ett föremål så brukar en rymdlevande låna ut det, även till främlingar, om denne bara frågar artigt.

En rymdlevande persons kläder består huvudsakligen av en overall eller av en jacka och ett par byxor. De är förseddan med rikligt med fickor och det finns kardborreytor överallt på kläderna. På fötterna har man ett par rymdskor, en slags kraftig strumpa där sulan är försedd med varierande ytor av gummi med god fästförmåga och kardborre-ytor. Gummi-ytan vid främre trampdynan och tårna används för att få gott grepp när man skjuter ifrån, och kardborre-ytan vid hälen används för att kunna "stå" på en kardborretäckt yta på väggen. Man har sällan håret fritt i rymden. Även om långt hår inte är en ovanlighet så är det ofta uppsatt i hästsvans eller flätat. Smycken används inte, då de allt för lätt kan fastna eller sno in sig i saker och ting, och parfymer i ett så begränsat utrymme som en arbetsstation eller rymdstation blir snarare äcklande än välluktande.

Alkohol, tobak och andra droger förekommer knappt i rymden. Alkohol och de flesta droger drar ner omdömet och ökar risken för olyckor och olyckor i rymden är sällan av den icke-dödliga sorten. Tobaksrök smutsar ner luftrenarna och tjäran har en förmåga att fastna på allt som leder elström, inklusive kablar, skärmar och kretskort. Dessutom orsakar tobaksrök att kolmonoxidhalten ökar, och detta är livsfarligt i ett begränsat utrymme. En viss brandrisk gör sitt till. Därtill kommer klausuler i anställningskontraktet hos de flesta rymdlevande att drogmissbruk innebär indraget kontrakt.

Utrustning

Kolsyrepistol: Består av ett handtag med en kolsyrepatron i, en avtryckare och ett munstycke. Den används för att ge fart och för att manövrera i nollgravitation, både inomhus och utomhus.

Edosim: Ett litet plastband som viras runt armen som visar strålningsnivå, total strålningsdos och ofta tiden. Tid mäts i dels datum enligt Universal Time (Greenwich Mean Time för de gammalmodiga) och i valfri himlakropps position i sin bana.

Korttidsdräkt: En rymddräkt avsedd att hålla tätt under korta tidsrymder. En sådan finns alltid under sätet i passagerarfarkoster och i nödskåp här och var. Den innehåller luft för en timme och ström för att hålla igång värme/kylsystemet ungefär lika länge. En nödsändare ingår och den är ofta i signalrött eller signalgult material.

Rymdskor: En mjuk sko eller kraftig socka i tyg, med gummi under tårna och främre trampdynan och kardborreyta under hälen.

Häxkvast: En häxkvast är ett praktiskt verktyg för arbete utomhus. Den består av en meterlång käpp som kan fällas ut till sex gånger sin längd och kan användas för att knuffa sig mot något annat, för att bromsa ett fall mot ett annat föremål, och tack vare gripklon som också kan fungera som elektromagnet kan man greppa saker på upp till sex meters håll. Alla kontroller, som är stora så att de kan användas med rymdhandskar, finns på ett handtag i ena änden, och ett fotstöd finns i andra.

EVA-dräkt: En EVA-dräkt är en stor och klumpig dräkt som är avsedd för att stå emot rymdens hårda krav. Den har energi för att fungera i upp till tio timmar och syre för minst lika länge. Det finns en inbyggd sändare/mottagare, medicinsk övervakning av bäraren, mängder med verktyg, och tillräckligt med strålskydd för att klara av arbete i rymden utanför rymdskeppet.

Gravitation

Gravitation är en långsiktig fara – människor är inte skapade för nollgravitation. Efter en första stund i nollgravitation, ofta med sjösjukeliknande symptom då balansorganen i örat spelar personen hiskeliga spratt, tycker man ofta att det är riktigt roligt, men sedan kommer biverkningarna. Redan efter ett par dagar blir nackmusklerna vana vid att inte behöva hålla huvudet uppe och börjar förslappas. Andra muskler tar också skada, speciellt de som inte används så mycket i nollgravitation, som till exempel ben- och magmuskler. Hjärtmuskulaturen behöver inte motarbeta gravitationen för att pumpa upp blod till hjärnan och börjar även den förslappas.

Även blodet tar lustiga vägar. Normalt sett samlas en hel del blod i lår och buk på grund av gravitationen. Om det inte finns någon gravitation sprids blodet ut i kroppen på ställen där det normalt inte ska finnas så mycket blod, vilket gör att astronauter får ett något svullet och rödmosigt utseende i ansiktet. Stannar man i nollgravitation allt för länge så börjar kalcium urlakas ur skelettet, vilket orsakar benskörhet när man återvänder till gravitationens trygga famn.

Det finns olika sätt att göra något åt det här, förstås. Det enklaste sättet är att se till att man får en smak av gravitation då och då, något som görs med hjälp av en karusell eller en roterande sektion av en rymdstation. Det finns några rymdstationer där hela den bebodda delen av stationen roterar, vilket gör att man faktiskt får en konstgjord miniatyrvärld. Observera att det i Evangelium inte finns någon konstgjord gravitationsmanick. De enda sätten att få gravitation är att vara på en planet, befinna sig i något som roterar då centrifugalkraften (egentligen bara tröghet) pressar en mot väggen, eller befinna sig i något som accelererar då tröghet pressar en mot skeppets akter.

Tre timmar i 0,5 G per vecka räcker för att en person som enbart lever i nollgravitation ska hållas vid god hälsa, men en sådan person kan inte hålla sig stående i annat än låg gravitation (som mest på Månen, Merkurius, Titan, eller någon av Jupiters månar) utan lång och hård träning. Minst sex timmar per dygn i 0,4 G är ganska standard på de flesta rymdarbetsplatser, där alla kojer finns i roterande sektioner av stationer och rymdskepp.

Strålning

Nästa stora fara är strålning. Till skillnad från oss här nere på Jorden så finns det inte några skyddande magnetbälten eller en skyddande atmosfär som tar upp strålning från solen. Det som man är rädd för i rymden är solutbrott.

Den normala bakgrundsstrålningen är negligerbar. Arbets- och bostadsstationer har tillräckliga strålningsskydd för att skydda mot detta. Detsamma gäller rymddräkter. Solutbrott är en annan sak. På Jorden stoppas strålningen från en solutbrott och lämnar bara störningar i radio. I rymden slår solutbrottens fulla vrede mot invånarna. Bostadsstationer och rymdskepp är byggda så att det finns kraftiga strålskydd runt om åtminstone en del av skeppet eller stationen. Vattentankar och drivmedelstankar runt omkring detta säkra område, ofta kallat "stormkällare", som extra skydd. Normalt innebär det inte någon större förändring av livet, utom att inget arbete utanför det säkra området kan pågå. Skulle något behövas göras använder man i första hand en fjärrstyrd robot och i andra hand går man ut i en kraftig skyddsdräkt som väger ton.

Luft

Den tredje faran är luft. Det är också den mest kortsiktiga faran och den som man måste ta itu med först. Strålning kan ta ett par timmar på sig innan den dödar, gravitation klarar man sig utan i månader, men tryckfall dödar inom sekunder. Därför lär sig alla invånare i rymden att ta sig i en rymddräkt eller tryckfallskapsel på oerhört kort tid och det finns ingenting som skrämmer en rymdinvånare så mycket som det väsande tjutet när luften far ut genom ett hål i tryckskrovet.

I samband med tryckfall finns två andra osynliga faror, nämligen koldioxidförgiftning och syrebrist. Skulle luftcirkulationen eller återvinningen sluta att fungera så kan båda inträffa. Koldioxidförgiftning gör att luften är så mättad med koldioxid att hemoglobinet blodet inte kan lämna av koldioxid och därför inte heller kan ta upp syre. Syrebrist uppstår om det inte finns tillräckligt med syre i den luft som finns. Båda leder till dålig uppmärksamhet, dåligt omdöme, och så småningom medvetslöshet och död.

Regler

Nollgravitation, strålning och syrebrist simuleras av så kallade långsamma skador. En långsam skada är en skada som gradvis ökar med tiden. Till skillnad från en vanlig snabb skada är tiden lång, utdragen och märkbar. En vanlig kula överför all sin energi till skada under någon mikrosekund eller mindre, men nollgravitation skadar under månader.

Båda bokförs på rollformulärets skadesektion som vanliga skador, men man noterar inte bara skadetyp och skadenivå, utan även skadepoängen. Denna ökas sedan sakta men säkert under tiden som rollpersonen är utsatt för skadan.

Strålning skadar med ungefär en poäng per minut under ett vanligt solutbrott och fem poäng per minut under ett stort solutbrott om man rör sig utanför det skyddade området. Det rör sig om en ackumulerad dos strålskada. Även om man överlever själva skadan så är skadan fortfarande kvar, för evigt inskriven i den genetiska koden. Därför suddar man inte ut skadepoängen utan behåller dem till nästa utbrott. Det enda som kan läkas är skadenivån, som läks som vanligt.

En strålskada som ger en Skråma märks inte annat än som tillfällig klåda och yrsel. En Lätt strålskada ger kraftigt illamående och en kort tids feber. En Allvarlig strålskada ger brännmärken, tillfällig sterlititet, illamående, feber och håravfall. Dessutom får man ett återfall ungefär en månad efter konvalescensen. En Kritisk strålskada ger håravfall, permanent sterilitet, kraftiga brännskador på djupet, feber, blodiga uppkastningar och kritiskt låga blodvärden. Ofta krävs organ- och benmärgstransplantation för att patienten ska överleva. En Dödlig strålskada är som en Kritisk, fast värre. Strålskador ger aldrig frakturer men ger däremot blödning på Allvarlig skada eller högre. Utgå i övrigt från grundfallet.

Nollgravitation skadar med en poäng per dag. Tar man medicin och tränar så skadar nollgravitation med en poäng per tre dagar. Om man dessutom tar sina tre timmar 0,5 G per vecka så skadar nollgravitation med en poäng per vecka upp till som mest en Allvarlig skada. Tar man sex timmar 0,4 G per dygn utöver medicinering och träning så får man en poäng per vecka upp till som mest en Lätt skada. Om man får mindre nollgravitation än så får man en poäng per månad till som mest en Lätt skada

En "nollgravitationsskråma" innebär att man känner sig svullen och varm i ansiktet och på överkroppen. En Lätt nollgravitationsskada innebär att man har fått nackdelen "Van vid låg gravitation", vilket innebär att man får problem vid höga gravitationer (= normala på Jorden). En Allvarlig skada innebär att man har fått nackdelen "Van vid nollgravitation 3", som gör att man inte kan gå utan hjälp och måste hårdträna för att komma i form igen. En Kritisk skada innebär att man kommer att skadas om man utsätts för höga gravitationer. Hård träning och rätt medicinering kan kanske få en på fötter igen. Man har fått nackdelen "Van vid nollgravitation 4". En Dödlig skada innebär att man kommer att få en hjärtinfarkt om man någonsin utsätts för hög gravitation igen. Detta innebär att man har fått nackdelen "Van vid nollgravitation 5". Nollgravitationsskador läks genom att man tränar bort nackdelarna, inget annat sätt. När nackdelarna är borttränade försvinner även skadepoängen.

Syrebrist och koldioxidförgiftning påverkar på ungefär samma sätt. Dålig luft ger en poäng per minut i syrebristskada, medan ingen luft alls eller kvävning ger en poäng per runda i syrebristskada. Denna skada räknas som bedövande. En skråma innebär att man gäspar stort och börjar känna att lite frisk luft inte skulle skada. En Lätt skada innebär att man börjar få yrsel och huvudvärk till följd av syrebristen. En Allvarlig skada innebär att man börjar känna sig blå i ansiktet och man är svimfärdig. En Kritisk skada innebär nästan alltid medvetslöshet och möjliga hjärnskador på grund av syrebrist och en Dödlig skada innebär att man stilla somnar in av syrebristen.

Som tillägg till detta kan även vacuum skada. Den skadar huvudsakligen genom snabb uttorkning av hud och ögon och i vissa akuta fall även av spruckna slemhinnor. Även rymdens extrema temperaturer kan skada. Däremot får man inte, tvärtemot vad många science fictionfilmer påstår, akut dykarsjuka av den sorten som får folk att explodera. Ge en utsatt person en poäng vacuumskada per runda, som läker som vilket sår som helst.

Tillbaka till Evangelium