Den här gången har Playelfs utsända begett sig till Khelataar.
Vi befann oss ännu på resa genom skogen Weirmynsaa när vårt nattläger fick oväntat besök. En avklädd ung skönhet dök upp ur skuggorna och lockade vår eldvakt att följa henne ut i mörkret. Lite senare vaknade vi andra av avlägsna läten från paret. Vi kunde spåra ljuden till en öppen glänta, där en gräslig syn mötte oss. Den besvansade flickan var i full färd med vissa rytmiska aktiviteter ovanpå vår kollega som låg orörlig på rygg, blodig och svårt sargad av hennes huggtänder. Med gemensamma krafter lyckades vi övermanna henne, och en av oss förband vår kamrat medan de andra försökte hålla nere den fräsande och vilt sprattlande tösen. Det dröjde länge innan hon hade lugnat sig tillräckligt för en pratstund.
Vi förstod att detta måste vara vad khelataarerna kallar en ’skogsmö’, ett blodsugande naturväsen som lockar med sig ensamma karlar till dödliga herdestunder. Av samtalet framgick att hon drevs av ett närapå narkotiskt behov av män, men hon var inte lätt att kommunicera med - och ganska snart började hon kräva belöningar för att svara på våra frågor. Ett urval:
Varför anföll hon vår kollega? "Jag älskar han!" Var amorösa känslor inblandade, eller var hon bara ute efter blodet? "NEJ!! Jag älskar han ju!" Varför tuggade hon då på honom och drack hans blod under akten? "Jamen, han är ju så läcker." Skulle det inte vara bättre om hon lät bli att döda de karlar hon blev förälskad i? "(sorgset) Män tar slut... Jag behöver nya sen." Hennes namn? "??? ... Gullunge! Sa mamma jämt." Var hennes mor en likadan varelse som hon? "Ja, men större." Vem var då hennes far? "En man. Mamma älskade han!" Vi känner en annan flicka som också har svans. "Isch!! Kvinnor. Äckliga, gör mej sjuk!" (Antagligen menade hon det bokstavligt.)
Det var desto lättare att få henne att posera för vår kamera. När vi förklarade att den kunde få många män att se henne och kanske vilja komma till skogen blev hon mycket entusiastisk, för att inte säga krävande, och besvarade ett par ytterligare frågor på villkor att vi tog fler bilder.
Om vi tog med en skogsmö till bebodda trakter skulle hon genast bli avlivad. Det kändes alltför fel att döma flickan till döden på det sättet efter att ha fått fotografera henne, så vi lät henne kila iväg; det sista vi såg av Gullunge var en lurvig svans som försvann in bland buskagen. För säkerhets skull höll vi dock tätt ihop tills vi var ute ur skogen.
Foto: Åke Rosenius
|
|
|
Ljus och lykta används för att leta upp framtida modeller för Playelf. Om du har några bilder som du tror passar här, kontakta mig på krille@foxtail.nu så kanske vi får se din favoritspetsöring här.