Tillbaka till Skymningshem

Varelser

Fo’ur har inte bara ett annorlunda utseende jämfört med jorden utan också en annan fauna. Några av dess varelser kan vara farliga för människor.

Troll

Det sägs att när människan kastades ut från Gudarnas hemvist så kunde hon inte slåss själv, eller enbart med hjälp av sin magi. Istället för att slåss själv hade hon tjänare som slogs åt henne. Mäktiga var dessa tjänare, och förödande var de på vilket slagfält de än deltog i. Ett troll kunde spy eld över sina fiender, ingen rustning kunde skydda från dess dödande blickar och inget svärd kunde skada den. Det enda som kunde skada ett troll var ett annat troll.

Men tiden gick och människan förlorade sin högre magi och därmed kontrollen över trollen. Istället lärde hon sig att slåss på egen hand, till mångt och mycket på grund av iynisin och deras krigskonster. Trollen behövdes inte längre.

Många av dessa troll står nu som förstenade på gamla slagfält och väntar på order från sina forna och sedan länge döda herrar. Andra har fallit för den enda makt som kan rå på allt, tiden, och har vittrat sönder och försvunnit i tidens virvlar. Några trollkarlar har behållit ett fåtal troll, då de är de enda som behållit sin högre magi från den tid då människan kunde utmana gudarna och därmed är de enda som har makt som är större än trollen. Dessa troll är livvakter och lydiga tjänare åt sina mästare. Därtill kommer ett ytterst litet fåtal troll som har något hemligt uppdrag från sina forna herrar, som ofta samverkar med trollkarlar men som inte styrs av dem.

Troll är varken ledvarelser, varmblodiga, växelvarma eller däggvarelser. De faller helt enkelt utanför den gängse klassificeringen.

Beskrivning: Det finns många olika utseenden på troll. De två vanligaste är en kraftig och satt bjässe på dryga två meter med kraftiga armar och ben och nedsjunket och framskjutet huvud, samt en lång och spenslig varelse på över två och en halv meter med avlångt huvud. Den har hud som sten och har varit målade, men i många fall har målningen flagnat av. Man kan dock se rester av den grönbrunfläckiga målning som trollen en gång hade. Två glödande röda ögon plirar djupt insjunkna i skallen. Ett typiskt troll väger över ett halvt ton (!) och gör avtryck i marken när den går.

Det mullrar dovt om ett trolls inre när den rör på sig och dess steg dånar, men den är absolut tyst när den står still. Inte ens den mest uppmärksamma iynisin kan höra några hjärtslag från stillastående troll. Iynisin kan uppfatta en underlig frän lukt från ett troll om vinden ligger rätt, men det är normalt det enda som förråder dem.

Ett vandrande troll klär sig ofta i olika varianter av kläder, oftast en mörk kåpa eller mantel med huva, för att inte skrämmas allt för mycket. Ett troll kan vara en rejält skrämmande varelse om den lägger den manken till.

Utbredning: Förstenade troll finns här och var på Fo’ur, men oftast i närheten av trollkarlstorn. Levande troll finns så gott som enbart i trollkarlstorn eller i en trollkarls närhet. Det kanske dussinet fria troll som finns reser konstant över hela Fo’ur.

Beteende: Ett troll som står i en trollkarls tjänst reagerar med absolut lydnad på trollkarlens kommando och agerar enbart på eget initiativ för att skydda trollkarlen från omedelbar fara. I första hand försöker den i så fall skydda trollkarlen med sin kropp om så krävs, i andra hand döda angriparen.

Ett vandrande troll är ofta långsamt och tankfullt och är en vänlig om än kryptisk själ. Många ord som ett troll använder har fallit i glömska, varför det är svårt att förstå dem. Alla vandrande troll har ett uppdrag som de alltid strävar mot. De uttrycker sig alltid korrekt och ofta korthugget. Ett och annat vandrande troll kan bli riktigt poetisk ibland, men ett troll i en trollkarls tjänst är alltid korthugget.

Egenskaper: Ett troll äter inte, andas inte och har inga andra behov, ens naturliga sådana. Det sover inte, men går in i dvala om det inte har något att göra under en lång tid. Ett förstenat troll tar två rundor på sig att bli levande om det väcks. Inte heller drabbas det av utmattning. Det är oerhört svår att skada, men om den skadas kan den inte läkas annat än med trollkarlsmagi. När det skadas blöder det ett svartbrun klibbigt blod. Blödningen pågår en mycket kort stund. Skulle den bli allt för skadad kan kroppsdelar sluta att fungera, men hela varelsen är fortfarande aktiv.

Ett troll brukar normalt anfalla på fem olika sätt. Det kan skicka en dödsblick på någon från sina ögon, som dock kan reflekteras undan av en spegel eller annat blankt föremål. Det kan slänga iväg en blixt från högerarmen som kan döda vem som helst. Rustning eller tjocka väggar skyddar till viss del. Det kan också spruta eld från vänsterarmen. Slutligen kan det fälla ut långa klor som inte ligger en havsdrake långt efter i storlek, och det kan även använda sina fruktansvärda knytnävsslag. Variationer förekommer – till exempel saknar de långa trollen ofta eldsprutet och klorna.

Vissa vandrande troll har lärt sig viss trollkarlsmagi och kan läka sig själva till viss del. Allvarliga skador kan det dock inte göra något åt, så det har hänt att ett troll som blivit allvarligt skadad har sökt upp en trollkarl som läkt den med sin magi. Dödsblickarna verkar aldrig ta slut och trollet är fruktansvärd i närstrid. Det kan däremot få slut på eldsprut och blixtanfall.

Ett troll är immun mot en soryuns förmågor Eld och Vatten och kan inte påverkas av en al'shakhs Drömprojektion. Eftersom det aldrig blir sjukt så kan det heller inte läkas av en ormläkare. Dessutom skulle ormen aldrig kunna bita igenom stenhuden.

Gengångare

Det är tabu att ge sig in på slagfält på ett helt år (ca 80 dagar). De som ändå gör det kan ofta berätta hemska historier om gengångare, odöda varelser som härjar på slagfält, i synnerhet de slagfält som ligger i närheten av en stack. Många historier handlar om fiskare som ger sig in på slagfält i hopp om att finna något av värde, och som blivit anfallna av gengångare och uppätna. Gengångare är skräckinjagande att se – döda och halvruttna men ändå på något oheligt sätt vid liv. Deras enda syfte är att skaffa föda och de bryr sig över huvud taget inte om vad denna föda är så länge det är ätbart. Det enda de inte äter är andra gengångare och sådana varelser som är besatta av Stacken.

Beskrivning: Majoriteten av gengångare är människor. Ibland kan thrakinde och andra varelser gå igen, men oftast är det människor som går igen. De är bleka med stirrande blick, men klart igenkännbara som den de var när de var i livet. Ju längre tiden går efter slaget desto mer förruttnade blir de. Först faller fingrar och tår av, sedan öron och näsor, därefter armar och hud och sedan benen. Det är en totalt vidrig syn att skåda, med likmaskar i det levande köttet och flugor som kryper över dem. Stanken av förruttnelse är bedövande och synen som sådan kan få den modigaste kämpe att lägga benen på ryggen.

Utbredning: Gengångare påträffas nästan enbart i närheten av slagfält och strax efter slaget (som längst upp till en månad senare). I ett fåtal fall kan man hitta gengångare vid kyrkogårdar, ofta strax efter någon större sjukdomsepidemi eller något liknande.

Beteende: Gengångare är bara ute efter föda. Det är en tankelös jakt som endast går ut på att finna något att äta. Ser de något som ser ätbart ut så äter de tveklöst upp det. Om det sedan är ätbart, eller gör motstånd mot att bli uppätet, spelar ingen roll.

Egenskaper: Man får ofta allvarlig sårfeber efter att ha blivit skadad av gengångare. Många anser att det enda sättet att klara sig om man blir biten av en gengångare är att bränna såret med eld. Andra hävdar att man måste till en ormläkare väldigt snabbt för att överleva. Gengångare är helt immuna mot smärta och blodförlust. För varje vecka som går får de dock en skadekolumn mindre och Ob1T6 extra i svårighet på alla handlingar. När skadekolumnerna tar slut rasar gengångaren sönder.