 |
|
|
|
|
|
|
|
 |
|||
Andra vapenDenna sida är ett frivilligt tillägg som kommit till för att vissa personer vill använda Västmarks regler i andra miljöer, och tar upp vapen från andra tider och andra kulturer. |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
Andra vapenDenna sida är ett frivilligt tillägg som kommit till för att vissa personer vill använda Västmarks regler i andra miljöer, och tar upp vapen från andra tider och andra kulturer. |
|||
|
|
|
|
Dessa regler är frivilliga och bör användas endast om Västmark spelas i senare medeltid.
Med risk för att häda fantasygenren (vilken Västmark faktiskt inte tillhör egentligen) så är krutvapen en ofrånkomlig del av medeltiden, vare sig man vill det eller inte. De första metallkanonerna kom till Italien 1326 och var tämligen opålitliga. Handkanoner fanns och användes under senare delen av 1300-talet och omkring 1410 kom det första riktiga geväret, den så kallade serpentinen. Det var ett vapen som hade en s-formad bygel i vars ena ände man fäste en lunta. När man tryckte på den andra änden förde den andra änden an luntan mot fängkrutet varpå det small.
Omkring 1475 kom de första riktiga luntlåsvapnen med en fjädermekanism, det vill säga en fjäder som när den släpps lös trycker ner luntan i fängkrutet. Omkring 1515 kom det första hjullåsvapnet, där man gjorde sig av med luntan och tände med hjälp av gnistor istället. Man började räffla gevär omkring 1550 – engelskans "rifle" kommer av räfflingen. Flintlåsvapen faller egentligen utanför medeltiden, men vi tar med dem i alla fall.
Vad är då fördelen med krutvapen? Tja, för det första är de balla och för det andra får målet aldrig medvetet försvara sig – det går inte ens att undvika kulan. Dessutom är de lika enkla att handha som ett armborst, vilket gör att man lätt kan träna stora folkmängder till armé.
Om man tänker använda Västmark under den senare delen av medeltiden och skippa riddarromantiken kan det vara aktuellt att införa krutvapen. Följande gäller:
Ett liggande mål eller ett mål i skydd är svårare att träffa. Ge +3 på svårigheten för att träffa målet om målet ligger ner eller befinner sig delvis i skydd. Befinner sig målet helt i skydd får man hoppas att kulan kan penetrera skyddet, något som är upp till en elak spelledare att avgöra.
Vid fummel råkar skytten ut för pipsprängning: han får själv lika mycket skada och omtöckning som vapnet skulle ha givit målet.
Vid status quo går vapnet av, men krutet är inte tillräckligt packat. Laddningen brinner långsamt upp med ett pys och kulan rullar sakta ut ur pipan.
Om det omodifierade tärningsslaget (det vill säga tärningen utan att lägga till egenskap och skicklighet) blir lika med eller lägre än vapnets Opålitlighet går vapnet inte av över huvud taget. Luntan kanske har slocknat, fängkrutet har blivit vått eller kanske bortnyst. Luntlåsvapen, serpentiner och handkanoner får +2 på Opålitlighet i fuktig väderlek.
Glöden från luntan kan allt för lätt peka ut en luntlåsmuskötskytt i mörker. Utöver alla andra modifikationer, ge -3 på svårigheten för att upptäcka en sådan skytt.
Ett krutvapen tar fyra rundor att ladda och en handling att avfyra.
|
Denna tabell används för att bygga ihop vapenskickligheter enligt reglerna på sidan 44. Om det verkar som det är helt skeva klasser så beror det på att detta är en utbyggnad av tabell 5-2.
|
Om man kan börja föra in krutvapen i Västmark så kan man lika gärna slänga in japanska vapen också. Detta ska inte ses som något försök att "japanifiera" Västmark, utan snarare som ett sätt att expandera regelsystemet så att det även kan användas i japanska kampanjer. Utöver japanska vapen krävs också åtskilliga nya skickligheter och egenskaper, samt naturligtvis en stor och tjock kampanjbeskrivning av det feodala Japan, men i den här artikeln nöjer vi oss med vapen och tillhörande skickligheter.
Katana, det berömda samurajsvärdet, är ett relativt nytt vapen i den japanska arsenalen. Den riktiga katana började uppträda först i andra halvan på 1400-talet. Innan dess användes svärd av en annan typ, så kallade tachi. Tachi och katana är förvillande lika varandra, och många äldre tachi slipades till och med om till katana. De stora skillnaderna är sättet att bära dem och fäkttekniken. Tachi bars i skidan i en upphängningsanordning från bältet med eggen neråt, medan katanas skida stacks ner i bältet med eggen uppåt. Fäkttekniken för tachi inleddes ofta med en snabb rusch med svärdet draget, medan katana var gjord för att dra och hugga med i en och samma rörelse.
Ungefär samtidigt som katana kom även bruket att bära två svärd, en wakizashi och en katana. Till en början var de två svärden vilka som helst, men snart började man tillverka matchande svärdspar. Svärdsparet kallades ofta för daisho, japanska för "lång-kort", och namnet beskrev den längre katana och den kortare wakizashi.
No-dachi ("fältsvärd") eller o-dachi ("stort svärd") var namnet på mycket stora svärd, ofta av tachi-typ. De var ganska tidiga och uppträdde inte alls i så stor utsträckning under katanas glansperiod. Till skillnad från det europeiska tvåhandssvärdet, och då i synnerhet de extremt långa tyska zweihänder-svärden, så var no-dachi inte gjord för att röja pikformationer, utan för att få längre räckvidd med ett svärd. Pikenerare behövde aldrig uppfinnas på det japanska slagfältet eftersom man inte hade tungt bepansrade riddare som anföll med lans. Många no-dachi slipades ner i längd och monterades som katana när dessa kortare svärd blev mode.
I samband med dessa är det värt att nämna ett annat vapen, nämligen bokken. Bokken är ett träningssvärd i trä, med ungefär samma vikt och balans som det vanliga svärdet. Det gör inte samma skärande skada som stålsvärden, utan nöjer sig i bästa fall med att orsaka bulor och blåmärken. En fäktare som kan sin sak kan orsaka krosskador med en bokken som är minst lika elaka som skadorna från ett riktigt svärd, så vapnet är på intet sätt ofarligt.
Det japanska spjutet, yari, är en lång stång med en avlång rak tveeggad klinga i ena änden. Det är som sådant ett praktiskt vapen och en person som var skicklig att använda en yari kunde stöta såväl som hugga med den. Det används huvudsakligen av ashigaru, eller ofrälse soldater. Yari-nage är ett kastspjut som är något kortare än en normal yari och bättre balanserad för kast.
Naginata kom att anses vara ett feminint vapen ungefär på 1600-talet. Vapnet består av en fem fot lång stång med en svärdsklinga i ena änden. Den har lång räckvidd jämfört med svärdet och kan orsaka fruktansvärda huggskador.
Termen "bondevapen" är missvisande, men det talar i alla fall om ursprunget på dessa vapen. De har det gemensamt att de kommer från verktyg som kom att användas som improviserade vapen under bondeuppror eller som försvar mot rövare, och senare kom att utvecklas till riktiga vapen.
Ett typexempel är tonfa, som ursprungligen var handtaget till en handkvarn. Det är ett avlångt trästycke med ett handtag i ena änden. Tonfa kan användas för att skydda underarmarna och parera vapen med, för slag eller för fruktansvärda svingar som lätt krossar skallen på en oförsiktig motståndare.
I samma kategori hittar vi också nunchaku, som utvecklades ur en enkel slaga avsedd att slå riskornen ur axen med. Det består av två korta träkäppar med en rem eller kedja emellan, och används för att snärja motståndarens vapen, slå med eller för att låsa leder och krossa dem, ungefär som en stor nötknäckare.
Kama var ursprungligen en skära som kan användas för att orsaka djupa hugg eller djupa skärsår. Det blev ett vapen som blev ganska populärt hos vissa ninjaklaner, speciellt då vissa kama var gjorda så att man kunde fälla ut klingan från ett dolt fack. På så sätt blev kama ett dolt vapen som passade ninja alldeles ypperligt.
En bo är en sex fot lång trästav och i sin enkelhet ett mycket avancerat vapen. Man kan stöta eller slå med båda dess ändar och dess längd gör det till ett utmärkt vapen att parera med.
Kedjan är ett effektivt vapen att snärja motståndarens svärd med. Det kallas för kusari på japanska eller möjligen manriki-gusari, "kedjan med tusen mans kraft". Även detta är ett typiskt vapen som kom att improviseras av bönder som inte hade råd att skaffa riktiga vapen, men har kommit att användas som vapen i alla fall.
Gruppen "specialare" omfattar vapen som inte riktigt hör hemma i någon annan kategori. I denna grupp hittar vi till exempel sai, vilket är en ungefär en fot lång rund järnstång med en parerstång som är kraftigt böjd framåt. Det blir nästan en gaffel av det, med mittanden mer än dubbelt så lång som övriga. Man kan stöta med den, men inte hugga. Däremot är det ett suveränt vapen att parera med och man kan även låsa vapen och kroppsdelar. Har man teknik och styrka kan man till och med knäcka dem.
Nära besläktad med sai är jitte. I princip är det en sai med parerstång på enbart ena sidan. Den används av polismyndigheten i Japan och har kommit att bli synonym med den.
Kusarigama är en kombination av två vapen, nämligen kedjan och skäran. Man sätter helt enkelt fast en åtta fot lång kedja i ena änden av en kama. Kedjan används för att snärja motståndarens vapen och låsa honom, och sedan följer man upp med skäran.
En tetsubo är en rejäl träklubba med järnförstärkning, avsedd att mosa och krossa motståndaren och är definitivt inget för den subtile.
Det avståndsvapen som samurajen föredrar är daikyu, den japanska långa bågen. Det är en assymetrisk båge med greppet ungefär en tredjedel från bågens nedre del, och den har denna utformning för att kunna användas till häst. Daikyu var faktiskt så viktigt att det var en symbol för samurajens status långt innan svärdet kom att bli det. Det är inte att undra på – daikyu är ett fruktansvärt vapen med extremt hög dragkraft och lång räckvidd. Det är i princip bara den korta sammansatta turkiska bågen, även känd som mongolisk ryttarbåge, och den engelska långbågen som kan tävla med daikyu vad gäller räckvidd och genomslagskraft.
Normalt folk fick ofta nöja sig med en kortare båge, en så kallad hankyu. Det var i första hand ett jaktvapen och som sådant behövde det inte samma räckvidd och genomslagskraft som en daikyu. Hankyu var också favoritavståndsvapnet för ninja, eftersom den var liten och ändå tillräckligt dödlig för att kunna förvandla vilken samuraj som helst till en igelkott.
Teppo är det japanska namnet på en luntlåsmusköt, ett gevär som avfyras genom att en tänd lunta förs ner i fänghålet. Teppo var inte populära inom samurajkasten, eftersom det faktiskt hotade deras position. Likväl användes de frekvent i krigen från det att portugiserna förde in vapnet till Japan ca 1540, fram till dess att Ieyasu Tokugawa enat Japan och stängt dess gränser. Då kunde man äntligen göra sig av med dessa avskyvärda barbariska tingestar för gott (eller snarare tills västerlänningarna körde in med en kanonbåt i Tokyobukten och öppnade landet igen.
Till att börja med, ninjan är en myt som i bästa fall har en motsvarighet i historien. Det är inte säkert eller bevisat att ninjor fanns, även om ett antal ninjastridskonstskolor vill se det som absolut bekräftat. Texten nedan är skriven under premissen att ninjor finns.
Shinobigatana är ett av många ninjavapen. Det är ett kort och rakt svärd av tämligen låg kvalitet och var ofta inte mer än en bit slipat stål. I motsats till samurajen, som vördade sina svärd som en spegelbild av sin själ och familjens heder, så såg ninjan på sitt svärd som ett verktyg. Shinobigatana har ett överdrivet stort handskydd och bars i en skida som var ca tio centimeter längre än vad som behövdes. Utrymmet längst ner i skidan användes som förvaringsutrymme för till exempel gifter, blåspilar eller förbandsmateriel och hela skidan kunde användas som blåsrör eller som snorkel. Det bars huvudsakligen på ryggen, inte för att det gick snabbt att dra svärdet därifrån (även om en shinobigatana är kort nog för att dras någorlunda snabbt från ryggen) utan för att det är ett praktiskt ställe att ha saker och ting när man har fullt upptagna händer.
Det vapen som de flesta kopplar samman med ninja är kaststjärnan. Detta är dock ett av många vapen som ninja använde. Vapnet kallas på japanska för shuriken, men namnet används också för de flesta småbladiga kastvapen. Det har blivit grovt överskattat i senare tiders ninjafilmer, men var ändå ett viktigt vapen. Det var lätt att dölja, vägde inte mycket och kunde köpa de livsviktiga sekunder en ninja behövde för att försvinna eller fullfölja ett anfall med ett mer dödligt vapen.
Utöver dessa vapen så hade ninjan en förvånansvärt stor arsenal som till exempel hankyu, kama, kusari, kusarigama med flera vapen. De använde ofta gifter och diverse pyrotekniska skapelser, inklusive granater och rökbomber, och verktyg egentligen avsedda för andra saker, som till exempel klätterklor, fick ofta en sekundär roll som vapen.
|
* Opålitlighet är ett värde som gäller för krutvapen.
** Lätt kastvapen
*** Tungt kastvapen
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Denna tabell används för att bygga ihop vapenskickligheter enligt reglerna på sidan 44. Om det verkar som det är helt skeva klasser så beror det på att detta är en utbyggnad av tabell 5-2, så att man (om man nu skulle vilja det) kan göra en cross-over mellan en japansk och en västerländsk kampanj.
Ett tips är att, när man skapar en vapenskicklighet, den dessutom får ett mer poetiskt namn eller uppkallas efter den som skapat den - inte spelaren, utan den fiktiva person i spelvärlden som skapat den. Den bör inte uppkallas efter figuren, även om det naturligtvis är möjligt om figuren får +8 eller mer i vapenskickligheten.
|
