Det råder en stor förvirring när det gäller benämningar på olika svärdstyper, och det cirkulerar alla möjliga konstigheter i litteratur, film och rollspel. Den här listan grundar sig på hur svärden klassificerades under medeltid och renässans, och med namn som ligger så nära de samtida benämningarna som möjligt. Då flera av namnen inte officiellt existerar i svenskan, så har jag översatt dem så ordagrant som möjligt från engelska. I den mån de finns gamla svenska namn för svärdstyperna, anger jag dem samt det år namnet först finns dokumenterat. Ett namn som t.ex. ”värja” förekom på medeltiden, men då vi idag tänker oss ett smalt stötsvärd för fäktning, var benämningen en samlingsbeteckning för alla typer av vapen, inte bara svärd.
Vissa benämningar som används i vapenlitteratur är rena påhitt, som t ex "bredsvärd". Det fanns inga svärd som kallades "bredsvärd" under medeltiden och renässansen. Termen började användas under 1800-talet för att beteckna så gott som samtliga svärd som inte var värjor; i svenskan förekommer ordet först 1831. Omkring år 1600 omtalas ett ”brett huggswerdh”, vilket var helt enkelt en huggvärja, m.a.o. bredare än en vanlig värja. I själva verket finns det bara en typ av svärd, där namnet "bredsvärd" kan användas, och det är de "basket-hilted broadswords" (svärd främst avsedda för hugg, och som har ett korgfäste som omsluter handen) som fanns från 1600-talets slut till 1900-talets början.
På grund av alla övergångsformer och skiftande betydelser, har jag låtit ”medeltiden” sträcka sig fram till cirka år 1600 för den här artikelns syften. Observera att listan inte ska ses som en definitiv indelning, och att bilderna visar ett typexempel per svärdstyp utan att ta hänsyn till alla varianter som förekom
Det typiska svärdet är avsett för att användas med enhandsfattning. Längden är vanligen 90 - 110 cm, med 13 till 20 cm av denna upptagen av hjaltet. Klingan är vanligen tveeggad, men eneggade varianter ("backswords" på engelska) förekommer. Svärden kan ha olika klingprofil och tvärsnitt beroende på användningsområde. Bredare klingor används mest för hugg, medan avsmalnande, spetsiga klingor är till för att stöta.
En senmedeltida svärdstyp, som lika gärna kan klassificeras som enhandssvärd eller som tidig värja/rapir, beroende på tidpunkt och utförande. Vanligen brukar man räkna lättare och spetsigare enhandssvärd till den här undertypen, och man tror att svärdstypen bars till ”vardags” (t.ex. på resor), och att det därmed inte var avsett för slagfältet. Observera att svärd inte hörde till den civila klädedräkten under medeltiden – inte ens riddare knallade runt med svärdet vid sidan – men man kunde beväpna sig vid färd i farliga trakter. Känt i utländsk litteratur som ”riding sword” och ”Reitschwert”. Namnet dyker upp i svenskan runt år 1529, och kan tydligen även beteckna lättare militära svärd.
Långsvärdet är en längre variant av det vanliga svärdet, men inte lika stor som slagsvärdet. Längden är 100 - 120 cm, med runt 18 - 23 cm upptaget av hjaltet. Precis som de kortare svärden kan långsvärden ha olika typer av klinga. Genom att tillåta tvåhandsfattning kan ett kraftigare hugg utdelas, och för strid från hästryggen behövs den större längden för att nå motståndaren. Svärdstypen kan ha förekommit så pass tidigt som vid mitten av 1100-talet, men återfinns vanligen under 1300-talet och framåt. Namnet dyker inte upp i svenskan förrän år 1700, och betecknar troligen en helt annan typ vid det laget.
Slagsvärdet är vanligen 110 - 135 cm, med hjaltet utgörande cirka 18 - 23 cm. Till skillnad från lång- och bastardsvärden krävs tvåhandsfattning. Slagsvärdet är mycket effektivt mot rustningar och stångvapen, men används bara för strid till fots, inte till häst. Typen kan spåras till slutet av 1100-talet, men blev vanlig först vid 1300-talets början då rustningarna förbättrades och stångvapen blev allt mer populära. Namnet finns belagt i svenskan år 1543 (”slaxswerdh”), men är troligen äldre. Beteckningen kan i svenskan möjligen även avse de stora tvåhandssvärden.
Bastardsvärdet förväxlas ofta med lång- och slagsvärden, och de tre typerna brukar slentrianmässigt klumpas ihop under beteckningen "bastardsvärd". Proportionerna är vanligen desamma som för långsvärdet, men det är greppet som skiljer dem åt. Bastardsvärdets grepp har en form som är särskilt avsedd för en- eller tvåhandsgrepp, och igenkänns genom den flaskform eller midja. Typen dök upp under mitten av 1400-talet och har vanligen tämligen enkla hjalt av klassisk modell, även om ganska komplexa hjalt med byglar och fingerringar kunde förekomma. En möjlig svensk benämning kan vara ”kyrass-svärd”, vilket först förekommer 1541.
Uttalas "estock". Även känd som "stocco" (italienska) och "tuck" (engelska), samt som ”borrsvärd” och ”pansarstickare”. En möjlig svensk version är ”stukat”, men det är oklart om man med detta avsett de senmedeltida borrsvärden. Denna typ är ett högt specialiserat långsvärd, avsett för att tränga igenom rustningsplåt. Klingan är smal, spetsig och mycket styv p g a sitt triangulära eller kvadratiska tvärsnitt. Det kan inte skära, utan är ett utpräglat stötvapen. Det kan också användas nästan som en klubba. I vissa böcker förväxlas estocen med svärd avsedda för vildsvinsjakt, men dessa har vanligen en platt, spjutliknande spets.
Det äkta tvåhandssvärdet utvecklades ur slagsvärdet, och användes främst av fotsoldater för att hugga upp fiendens pikformationer. Ett äkta tvåhandssvärd har långa klinga, ibland upp till 180 cm, och långt grepp (35 - 45 cm). Hjaltet har ofta en vid parerstång och sidringar, och på klingans nedre del finns parerhakar och en lång, oslipad ansats som kan vara läderklädd. Ett tvåhandssvärd kräver mycket av sin användare, men med rätt teknik är det ett mycket effektivt vapen. Det förekom till och med att tvåhandssvärd användes i dueller!
Stavas även ”rappir”, och brukar oftast kallas ”värja” nuförtiden, då det ordet är mer känt. Längden är vanligen 105 – 125 cm. Vapnet är först och främst ett relativt lätt stötsvärd (även om det kan väga lika mycket som ett enhandssvärd), anpassat för den civila fäktning som växte fram under 1500-talet. Fästet är mer eller mindre invecklat, med byglar och ringar som ska skydda handen. Namnet kan härledas från 1474, då en ”epée rapiere” omnämns i en fransk skrift, men även samtida spanska exempel på ”espada ropera” (”dräktsvärd”) förekommer. I svenskan kan namnet först dokumenteras 1543, men hade då troligen varit i bruk några år. Ett samtida alternativ var ”degen”, som kommer från tyskan, och som egentligen betecknar svärd i allmänhet; ”stossdegen” avser ”stötsvärd”, d.v.s. en rapir. Även det sällsynta ordet ”kårde” användes om rapirer; namnet kommer från tyskans ”korde”, vilket i sin tur kommer från de slaviska språken.
Denna svärdstyp är kraftig, ganska kort och eneggad; ofta med krökt egg. Falchionen är machete-liknande och därmed ett utpräglat huggvapen. Föregångaren kan ha varit de vikingatida saxknivarna, av vilka några var av svärdslängd (långsaxar). Typen finns dokumenterad från 1000-talet, men blev verkligt vanlig först på 1200-talet. Falchionen användes in på 1500-talet. Vissa modeller kunde vara ganska smala och försedda med bygelfäste, vilket gjorde dem mer sabelliknande. Det finns en missuppfattning att typen inspirerades av arabernas "kroksablar" under korstågen, men det är fel. Falchionen var sällan av högsta kvalitet, men den var vanlig och användes till och med av riddare. Under äldre Vasatid fanns det ett liknande huggsvärd som kallades ”kortlass”, en förvanskning av franskans ”coutelas”, som i sin tur stammar från italienskans ”coltellaccio” (”stor kniv”). Engelskans ”cutlass” är samma ord.
Alm, Josef: Blanka vapen och skyddsvapen
Clements, John: Medieval Swordsmanship
Seitz, Heribert: Svärdet och värjan som armévapen
Svenska akademins ordbok, internetutgåvan http://g3.spraakdata.gu.se/saob/index.html
© 2001 Björn Hellqvist