Jag förstår faktiskt inte vad folk har emot filmen Da Vinci-koden. Jag tyckte den var riktigt trevlig. Den hade en vettig ståry, ett trevligt tempo, riktigt mysigt och lågmält skådespelande som i alla fall jag tyckte passade filmen, och en hel del rätt finurliga lösningar på att få publiken att hänga med i en rätt klurig ståry.

Jag misstänker att den stora skillnaden är att jag inte har läst boken.

Jo, ni läste rätt, jag tillhör den där minoriteten som inte har läst Da Vinvi-koden, så alla kommentarer av typen "ja men boken är sååååå mycket bättre" betackar jag mig gärna. Det säger nämligen ingenting om filmen. Och filmen höll. Det var en trevlig bioupplevelse som faktiskt står på egna ben.

Hur som helst, jag har ju då fördelen av att inte ha läst boken. Det innebär att jag inte retar mig på Langdons lappade kavaj, avsaknaden av nuppande, den andra kryptextens plötsliga försvinnande, brorsans non-existens, fan, moster och mosters pudel och allt annat som mina biokamrater klagade på.

Så nyeh! Nu ska jag läsa boken.