Skymningshem var från början en alternativ värld till Eon. Det är alltså en värld som inte har något gemensamt med Mundana. Skymningshem skapas mest för att visa att man inte behöver spela i Mundana med Eon, utan att det går att spela med Eons regler i andra världar. Sedermera utvecklades det till en egen värld med ett eget regelsystem utöver Eons regler. På det stora hela upptäcker man snart att även om Skymningshem är en fantasyvärld så är den svår att sätta in i någon av de etablerade genrerna. Termen ”nyfantasy” uppfanns som genrebeteckning på Skymningshems variant av fantasy, men den är säkert redan upptagen…

Skymningshems stil är ganska annorlunda. När Skymningshem spelas på rätt sätt är det omväxlande fartfyllt och eftertänksamt. När det händer något så är det ofta överdrivet explosivt, men där emellan kan det mycket väl vara stillsamt och lugnt.

Skymningshem är än så länge inte färdigt. Vad som finns här är en betaversion, avsedd att ge en försmak om vad som skall komma. Den slutliga versionen blir större och mer omfattande, men man kan spela även med betaversionen.

Inget gott och ont

I vanlig fantasy finner man ofta någon ”ondska” eller ”ond kraft” som behandlas som någon form av kraftkälla. Man behöver bara plugga in sig till ondskan för att få tillgång till denna kraftkälla. Analogin med att sälja sin själ till den Onde i utbyte mot jordisk makt är inte långt borta.

I Eon finns väldigt lite ”ondska” i den klassiska fantasybemärkelsen. I Skymningshem saknas den helt. Istället är det helt andra motiv som driver folk att göra vad de gör. Alla har en anledning att göra vad de gör. Ont och gott är snarare en ursäkt eller bortförklaring av de verkliga skälen; egennytta, självbevarelsedrift eller religion. Om termen ”ondska” används så är det i subjektiv bemärkelse, som i att ”vi är goda, de är onda”. Inte heller går det att få någon kraft från ”ondskan”. Kraften kommer istället från ens normala resurser och möjligen också från ens motivation och viljestyrka.

I Skymningshem består dramats drivkrafter istället av vanliga reguljära motsättningar av ekonomiskt, etniskt eller religiöst ursprung. I en miljö fylld av intriger kan vanliga motsättningar bli minst lika våldsamma och världsomfattande som den klassiska konfrontationen mellan ont och gott.

Ingen historisk förebild

Ofta är en fantasyvärld ett något ommöblerat medeltida Europa, vikingatida Skandinavien, en klassisk Medelhavskultur, eller en salig röra av samtliga. Skymningshems värld har inga sådana paralleller till jordisk historia, så man kan inte säga att Skymningshem är ett rollspel i den-och-den perioden. Man skulle, med god vilja, vaselin och skohorn, kunna hitta förebilder till Skymningshem i Polynesien, Japan, Kina och kanske medeltidens och renässansens italienska stadsstater. Dessa likheter beror oftast på att något tillfälligt råkat inspirera någon av konstruktörerna, inte på grund av att spelet ska spegla dessa miljöer och tidsperioder.

Få standardingredienser

Man kommer att upptäcka att mycket av det som man förknippar med fantasy saknas helt eller delvis i Skymningshem. Alverna kan till exempel enbart delvis motsvaras av iynisin, men liknelsen fungerar bara på detaljer av utseendet och det endast om man jämför det med vissa vedertagna rollspelskonventioner. Resten är egentligen väldigt o-alviskt – iynisin är kortlivade, våldsamma och fyllda av inre konflikt, inte långlivade och fridsamma. Orcher och dvärgar saknas helt, liksom den tidigare nämnda Ondskan.

Är det här en nackdel? Egentligen inte. Den största nackdelen är att delar av Eon, från vilket Skymningshem hämtar större delen av sina regler, till viss del blir onödigt. Å andra sidan, de delar som har med alver, dvärgar och tiraker försvinner och därmed en hel del förutfattade meningar. Alver, dvärgar och tiraker/orcher förväntas vara på ett visst sätt. Oavsett hur mycket Eon försöker definiera om standardbegreppen så kommer de förutfattade meningarna vara kvar. Om man inte har något att ha förutfattade meningar om så kan man heller inte ha förutfattade meningar. Därmed blir det automatiskt en ny och frisk syn på rollspelets varelser.

Annorlunda episk fantasy

Efter att ha gått igenom vad Skymningshem inte är kan det vara dags att förklara vad det är. Skymningshem representerar en episk form av fantasy, i en mycket annorlunda miljö med en omfattande bakgrund. Skymningshem saknar dock den klassiska motsättningen mellan gott och ont, utan motsättningarna som utgör grunden i dramat är mycket mer komplicerad än så.

Det episka i Skymningshem är mycket viktigt. I och med att den klassiska motsättningen mellan ont och gott inte finns så är det plötsligt ganska svårt att få en storslagenhet och ett engagemang i spelet. Det finns ingen given ”skurk”, så att säga, utan bara ett antal potentiella antagonister.

I och med att det saknas en given ondska i spelet så är det viktigt att skapa ett specifikt motstånd för spelarnas rollpersoner. Det är här det episka kommer in. Skymningshem är tänkt att spelas som episka kampanjer, det vill säga en berättande kampanj med en början, en mittdel och ett slut. I en sådan kampanj skapar man ett motstånd för rollpersonerna och låter sedan motsättningen växa allt eftersom tiden går. På så sätt får man ett mer personligt engagemang hos spelarna och man kommer lätt över problemet med att det inte finns någon given ”skurk”.

Nu när vi också konstaterat att alla standardingredienser från fantasy saknas i Skymningshem så kan man ju också undra varför det kallas för fantasy över huvud taget. Man måste dock komma ihåg att fantasy omfattar så mycket mer än alver, dvärgar, orcher, en Ond Furste och en kasse mystiska varelser inspirerade från keltisk, nordisk och grekisk mytologi. Fantasy är trots allt en litterär genre av fantastisk litteratur, där det bisarra och fantastiska kan inträffa, samt motsvarande genrer i andra medier. Den bit av fantasyn som har just alver, orcher, dvärgar, onda furstar och liknande saker är bara en liten bit i mitten som ofta kallas ”mainstream-fantasy”. Det finns bra mycket mer fantasy som inte är mainstream, men som fortfarande är fantasy.

Det är i detta andra utrymme, bredvid mainstream-fantasyn, som Skymningshem placerar sig.