Den gamla tron

Den gamla tron är Lyonias äldsta invånares religion. Den fanns på Tire Nam Beo före allt vad kristendom och Wotandyrkan heter. Då, i den gamla eran vandrade älvorna bland de dödliga och man lyssnade på djuren. Gudarna var goda mot folket och folket levde väl.

Så började andra krafter röra sig oroligt och göra intrång på de redan tillbakaträngdas marker. Kung Constant kom till Britannien med läran om en enda gud och han drev undan de gamla och krossade deras välde på ön. De gamla skrattade när Vortigen i spetsen för saxarna lade under sig kung Constants tron. Den nye kungen och hans gud Wotan visade sig inte bättre än sin föregångare. Trots detta hyste de gamla hopp, men så kom Uther med Merlin vid sin sida och införde återigen kristendomen. Efter Uther kom Arthur och Galahad som fäste korset säkert i jorden. Till den gröna ön i norr kom vandrare som stal folkets hjärtan och förhäxade dem med löften om evigt liv. De gamla drevs ut av sina egna söner när kristendomen anlände.

Till Tire Nam Beo kom de kristna från söder i form av saxare som övergivit sin gamla tro. Med våld och brutna löften drevs de gamla framför sig allt längre norr ut. Saxarna stannade tillslut men inte kristendomen den spred sig till de som förut varit det gamla troget och snart fanns korsen över hela ön. När kristendomen spred sig över världen drog sig älvorna tillbaka de dolde sig och sin boningar. De slutade vandra bland de dödliga.

Men trots kristendomens triumfer levde det gamla kvar, de gamla gudarna dyrkas i det fördolda och på avlägsna platser utförs deras ceremonier.

Den gamla tron på Lyonia

Den gamla tron är inte särskilt vanlig på Lyonia. Den är mest inklämd i det nordvästra hörnet av Västmark, i hertigdömet Thabeun, och är där ganska jämnt fördelad med kristendom. Det förekommer inte särskilt mycket fiendskap mellan kristendomen och den gamla tron där, utan är mest lite vanlig rivalitet. Den stora fientligheten förekommer ungefär vid Thabeuns gräns. Vid denna gräns kan det gå till öppen fiendskap mellan kristna och de som tror på den gamla tron. Söder om denna gräns bör de som tror på den gamla tron hålla sig väl dolda.

Man lever också enligt det gamla sättet i så gott som hela Avranien. I Avraniens lågland har kristna lyckats döpa en andel av befolkningen, men en hel del av dessa tjänar bara den kristna tron i ord och handling, men inte i tanke. Totalt sett bekänner sig två tredjedelar av låglandens befolkning till kristendomen men bara hälften av dessa menar det. I höglanden har kristendomen inte haft någon framgång alls.

Utöver detta finns det också en hel del dold gammaltro. En stor del av den kristna kyrkans högtider är lånade från den gamla tron och många av de äldre minns vad de nya högtiderna egentligen var tillägnade när de var små. På samma sätt är många av den kristna kyrkans helgon den gamla trons omgjorda gudar eller hjältar, med bifogad falsk varudeklaration. Utöver det så finns det alltid ett litet antal personer som följer den gamla tron i lönndom men som offentligt bekänner sig som kristna.

De gamla, nuvarande och kommande gudarna

Före de gudar som härskar nu fans de gamla gudarna. De gamla gudarna var omänskliga och främmande, de behärskade världen innan jorden fans och innan liv och död. De nuvarande gudarna skapade och befolkade jorden. Allt levande utom formonerna är ättlingar till Dagda och Danan. När Dagda skapat jorden försökte de gamla gudarna kontrollera den genom att sända sina levande barn formonerna till den, men för de gamla gudarna var livet så främmande att deras barn blev förvridna och klumpiga. Dagda och hans barn fördrev dem till de djupaste delarna av haven. I ett andra försök att ta över jorden lät de gamla gudarna en dödlig kvinna och en hjort ta del av deras ande. Kvinnan födde syskonen Morrigan och Donn medan hjorten fick sonen Herne. De tre nya gudarna sändes ut för att bekämpa Dagda och hans barn: Morrigan sändes att förföra Dagda och dräpa honom i sängen. Men främmande för livet som de gamla gudarna var förstod de inte att Morrigan kunde komma att älska Dagda, vilket hon också gjorde. Så sändes Donn och Herne ut för att strida mot Dagda, men när de kom erbjöd Dagda dem en del av jorden som sin egen. För Herne var valen enkelt: han fick vildmarken till sin domän och kunde löpa bland djuren som han älskade. Donn däremot var kall det gick inte att muta honom med glädje eller kärlek, så Dagda gav honom makt, makt över allt liv på jorden. Han gav Donn döden som domän. De gamla gudarna försökte inte en tredje gång. De gav sig av, vart vet ingen. Det sägs att de gudar som härskar nu skall ge vika för nya gudar en gång, vissa tror att den vite guden är en av de nya gudarna.

Tuatha dé Danann

Tuatha dé Danann är gudarnas barn och avkomlingar till den sista generationens gudar. Det var de som behärskade jorden inan människorna tagit den till sin. I den gamla tron vördas de som en sorts halvgudar och många av de största hjältarna sägs vara ättlingar till Tuatha dé Danann. Det är ifrån Tuatha dé Danann som alla älvfolk stammar.

Formonerna

Utöver Tuatha dé Danann som härstammar ifrån Danan finns formonerna; ett släkte av förvridna jättar som bekämpar gudarna och Tuatha dé Danann var de kan. För länge sedan vandrade formonerna på jorden men gudarna och Tuatha dé Danann drev dem ned i de djupaste delarna av havet genom att besegra dem i en rad stora slag. Formonernas kung Balor med det brinnande ögat dödades av Nuada silverhand vid det sista av dem. Formonerna stammar från de gamla gudarna och är ett av de sista spåren av deras närvaro.

I praktiken

Den gamla tron är på många sätt en mycket praktisk religion. Den är inte centralstyrd på något sätt (annat än från gudarna) och man får sällan någon paradox som de kristna lätt drabbas av när Gud alltid "slåss på vår sida" oavsett vem man är och därför måste slåss på båda sidor. I den gamla tron ber man gudarna om en ynnest, ofta i utbyte mot en offergåva, och om gudarna inte går med på det så beror det säkert på någon oförrätt som man har gjort tidigare i livet.

Prästerskapet

I den gamla tron finns tre olika sorters präster: druider, barder och vergobreter. Druiderna är visa män och är de i prästerskapet som står närmast gudarna och det är druiderna som utför de flesta av den gamla trons ceremonier. Druiderna är kunniga i många olika ämnen bland annat läkekonst, örtkunskap och häxkonster. Givetvis är inte alla druider bevandrade i häxkonst men en ganska stor del av dem är det. Druiderna fungerar förutom som rent religiösa funktionärer också som läkare, lärare och lärda. Av hävd är det förbjudet för druider att äga eller använda föremål av stål, mässing eller brons. De flesta druider är män men det finns ett fåtal kvinnliga.

Barderna är utbildade i sång, musik, skaldekonst och historia. Det är bardernas uppgift att minas det förflutna så att det förflutna kan fortsätta existera. Barderna utför dessutom vissa av den gamla trons ceremonier, de bistår med musik till många andra och de fungerar som lärare. En bard är en religiös funktionär; en profan musikant kallas gerthyn. Det är ett brott mot geis för en bard att använda en skarp egg mot någon. Å andra sidan är det ett brott mot geis att ens dra blankt mot en bard. Av den anledningen fungerar barder ofta som budbärare och förhandlare i krigstid. Alla sanna barder har en anwn (anoon), ett kvinnligt andeväsen som sin ständiga följeslagare. Det är ytterst sällan som någon, ens barden, ser en anwn, men hon finns där och är källan till bardens inspiration. Om han förolämpar henne, till exempel genom att förneka hennes existens, ta sig en kvinna eller lära sig så mycket som namnet på en enda bokstav så kommer hon lämna honom. Därför lever barder i celibat och tvingas lära sig allt utantill. Även om en anwn skänker barden mycket så tar hon åtskilligt. Bardens förnuft är det första som försvinner – långsamt blir han allt mer galen. Sedan suger bardens anwn livskraften ur honom, vilket ger honom ett kort liv. Barder kan enbart vara män.

Vergobreten är en religiös domare. Hans uppgift är att döma efter de gudomliga lagarna, de så kallade geasa, lagar som stiftats av druider som stått mycket nära gudarna och vars syfte är att ingen människa skall förtörna gudarna. Det enda straff som kan utmätas är döden men man dödar aldrig den dömde. Man börjar bara betrakta honom som en död. Vergobreten väljs av alla vuxna i klanen, byn eller vilken enhet som nu är aktuell och han sitter på livstid. Vergobreter kan vara både män och kvinnor.

Geis

Geis (plur. geasa) är ett tabu, en förbjuden handling. Den som begår ett brott mot ett allmänt geis blir fördömd av gudar och människor. Det är vergobreterna som avgör om ett allmänt geis har brutits. Vanligtvis betraktas personen som mer eller mindre död och människor undviker kontakt med personen av rädsla att han skall dra dem med sig till den andra världen. Han är så att säga en ande som inte begett sig till den andra världen utan dröjt kvar, något som anses mycket olycksbådande. På vissa platser är det belagt med dödsstraff att bryta mot ett sådant geis. I vissa fall kan man göra bot för sitt brott.

Utöver de allmänna geasa finns det geasa begränsade till särskilda grupper. Till exempel är det ett brott mot geis för en druid att bära en kniv av stål. Ett brott mot ett sådant geis leder oftast enbart till att man utesluts ur den grupp som ens geis gäller, men för de mer viktiga grupperna, så som till exempel druider, är det lika illa att bryta mot ett av gruppens egna geasa som att bryta mot ett allmänt.

Slutligen finns det personliga geasa. Druiderna har till uppgift att avgöra vilka personer som har personliga geasa och vilka de är. Det är främst personer som utmärker sig mycket som får personliga geasa. Att bryta mot ett personligt geis innebär att man drabbas av en fruktansvärd otur som vanligtvis leder rakt i fördärvet.

När man talar om geis så gör man ingen åtskillnad på de olika typer som nämns här. De här använda termerna allmänna, gruppspecifika och personliga geasa är bara ett hjälpmedel för spelare och spelledare.

Allmänna geasa: Att dra blankt mot en bard, att döda en släkting, att förneka gudarna, att aldrig återgälda tjänster, att bryta en ed med en gud som vittne.

Exempel på personliga geasa: Att äta hundkött, att tacka nej till en måltid, att inte anta en utmaning,

Offer

När man i den gamla tron offrar till gudarna är det i huvudsak i hopp om något i utbyte. Tacksägelseoffer är ovanliga men förekommer. Vanligare är då att man i bön erbjuder gudarna ett offer om de infriar bönen, till exempel förekommer det att krigare erbjuder gudarna ett offer i utbyte mot att gudarna hjälper dem att överleva en förestående strid. Det är inte helt ovanligt att man offrar för att hålla en gud man fruktar på gott humör.

Vad som offras är olika beroende på vilken gud man offrar till och vad man önskar uppnå. Tänkbara offer är till exempel: ett fång blommor, mat i någon form, tillverkade föremål (ofta då vapen och smycken men ibland också olika bruksföremål), vackra stenar och andra mineral, djur av olika slag samt ibland människooffer. Offerhandlingen går till så att man riktar en bön till den gud man tillägnar offergåvan och sedan förstör offergåvan på något vis. När man förstör offergåvan så är det vanligt att man bränner det, har sönder och gräver ned det eller sänker det i vatten eller mossar. När man offrar något levande dödar man det först på ceremoniellt vis genom att markera döden hos det på flera vis samtidigt, till exempel genom att strypa det samtidigt som man kör en påle genom dess hjärta och sedan bränna eller dränka det.

Det finns inga direkta regler för vilken gud som accepterar vilket offer och man bör vara mycket försiktig då vissa gudar blir förolämpade av fel offer. En druid eller bard är ofta utbildad att veta vad som lämpar sig. Det anses särskilt fördelaktigt att offra till en gud på en dag som är förbunden med den och därför offrar man ofta på högtiderna.

Högtider

Många av högtiderna från den gamla tron har mer eller mindre stulits till den nya kristendomen och gjorts om. Syftet är att locka över folk från hednatron till kristendomen genom att visa att kristendomen inte är så annorlunda som den verkar vid första anblicken – det är ju samma högtider som firas – och på så sätt gradvis införa kristendomen. Här nedan beskrivs dock den gamla trons högtider innan kristendomen lyckats förvanska dem.

Imbholg firas den sjätte februari, till gudinnan Brigits ära och symboliserar våren, earrachs, ankomst. På imbholg tänds stora bål till gudinnans ära och man har en så stor festmåltid som möjligt av det som finns kvar från vinterförråden. Barn namngivna på imbholg anses särskilt tursamma.

Beltain firas den åttonde maj, till guden Oengus ära och för att markera sommarhalvårets, samhradhs, början. Beltain firas med dans, sång och blommor. Högtiden anses vara särskilt lämplig för giftermål.

 Lughnasa firas den åttonde augusti, till guden Lughs ära och är början på hösten, fomhar. Högtiden firas med en stor skördefest. Tiden runt lughnasa är också guden Bres heliga dagar. Barn födda på lughnasa anses få en enastående tur.

Samhain firas den första november och är mycket helig för de som dyrkar gudinnan Morrigan. För alla andra är den en olycksbådande dag då de döda vandrar på jorden. Samhain inleder vinterhalvåret, geimreadh, och är årets sista dag. På samhain tänder man stora bål för att lysa upp vad som tros vara den längsta och mörkaste natten på året. I övrigt tillbringas högtiden i hemmet där man hjälps åt att minnas sina döda. Ett barn fött på Samhain är något mycket olycksbådande, en varelse av både denna och den andra världen.

I den gamla tron firar man inte födelsedagar, istället firar man årsdagen av en persons namngivande. Namndagen firas vanligtvis med gåvor till den firade.

---

Tillbaka till Västmark