Den Förjävligt Djupe vaknar

En lång vindlande gång som svänger åt alla möjliga håll tar slutligen våra utsjasade äventyrare till ett rum där sex av De Djupas präster väntar. Prästerna öppnar en port bakom sig utan ett ord och för dem ut till den underjordiska strandgrottan med obelisken där de först såg De Djupas gudstjänst. Tusentals Djupingar står i grottan; de enda ställen där de inte står är precis längs väggarna samt inom tjugo meter från vattnet. Prästerna låser porten bakom sig och äventyrarna. Framme vid stranden stannar de, vänder sig till äventyrarna och säger högt: "Tack vare er har Den Förjävligt Djupe vaknat ur sin mångtusenåriga slummer. Det är inte mer än rätt att ni får träffa honom först. Tag lärdom, ty han är verkligen fantastiskt djup. Om han låter er leva kommer ni att ha mycket att berätta för era barnbarn."

Sedan vidtar en väntan som känns mycket lång.

Om äventyrarna försöker lämna stranden blir de bryskt återförda dit av så många Djupingar som krävs.

Om dvärgarna och/eller barbarkvinnorna kom före äventyrarna ner i grottan, förs de fram bakbundna och tvingas på knä, framför massan med djupingar men inte lika nära vattnet som äventyrarna.

Om äventyrarna nämnt skatten eller om dvärgarna är närvarande (vare sig de kom med äventyrarna eller innan dem) står skatten från Spindeldrottningens tempel - tolv kistor fyllda med guld, juveler och ovärderliga (nåja, väldans värdefulla i alla fall) konstföremål - några meter ifrån dem. Nej, de får inte ta någonting. Om de frågar får de veta att Den Förjävligt Djupe ska få avgöra skattens öde, liksom deras.

Efter vad som känns som flera timmar ser de plötsligt en krusning på den mörka, spegelblanka vattenytan. Vattnet börjar bubbla, först lite grann och sedan mer och mer. Sekunder senare klyvs vattenytan av ett fruktansvärt huvud, och en gud som påminner om en Djuping men är slankare och mycket, mycket större reser sig ur vattnet. Alla Djupingarna kastar sig till marken med ansiktet neråt. Guden reser sig ur vattnet och sätter sig framför äventyrarna.

"Är detta de ytliga inkräktarna som väckt mig ur min slummer?" frågar guden till prästerna med en stämma som lyckas vara både mullrande och slafsande på en gång.
"Ja, Ers alldeles otroligt djupsinniga och filosofiska Överdjuphet", svarar en av prästerna.
"Det vore oss en alldeles otroligt fantastisk ära om Ers Överdjuphet ville säga något djupt", tillägger en av de andra prästerna, innan han snabbt som katten pressar ansiktet mot golvet igen.

Den Förjävligt Djupe (se Persongalleri) vänder sig återigen mot äventyrarna. "Jag har något att säga er". Varpå följande djupa resonemang följer. (Försök se vis och filosofisk ut. Om du lyckas se vis och filosofisk ut och samtidigt likna en fisk och en groda och dessutom se jättestor ut, erhåller du två tärningar Bättre samt en Oscar.)

"Ni är inkräktare på helig mark, men jag ska tala om varför ni ändå kan känna er säkra. Ni förstår, om universum kan antagas vara oändligt, både rymden och materien, medan materien endast kan vara uppbyggd på ett begränsat antal sätt - hur många variationer som än är möjliga, och även om antalet kan tyckas oändligt för oss - förlåt, er, vanliga dödliga - så måste hela den värld vi lever i förr eller senare upprepa sig någonstans i det oändliga kosmos; alltså upprepa sig in i minsta molekyl, eftersom ett oändligt tal kan divideras med ett hur stort icke oändligt tal som helst - till exempel antalet kombinationsmöjligheter beträffande bindningar och avstånd för alla elementarpartiklar i världen - och ändå fortfarande vara oändligt. Förr eller senare, i ett oändligt universum, måste det finnas en värld som inte bara har exakt lika många atomer som denna värld, utan även har kombinerat dessa atomer på exakt samma sätt som vår och således är exakt lik denna in i minsta atom. Detta innebär i sin tur att även min existens, någonstans i kosmos, måste upprepa sig. Men om en förgänglig kropp kan upprepa sig, innebär det då inte även att min själ måste upprepa sig? Men kan en själ verkligen existera på flera platser? Är inte själens själva essens just att den är unik, olik varje annan själ som någonsin funnits eller kommer att finnas?
Ja, dessa frågor ställer i sanning själva existensen på sin spets, ty om man fullföljer resonemanget till dess logiska slutpunkt kan man svårligen dra någon annan slutsats än att universum självt av nödvändighet måste upprepa sig förr eller senare. Men om universum kunde upprepa sig, innebure ju det att det måste finnas utrymme i kosmos för en kopia av universum, vilket ju inte är möjligt om universum är oändligt, eftersom det då tar upp all tillgänglig rymd och det således inte finns plats för ett till universum. Och eftersom hela resonemanget bygger på att universum är oändligt, faller ju hela tankebyggnaden om man plötsligt antar att det inte är oändligt. Om man, å andra sidan, antar att universum är teoretiskt sett ändligt, men att det finns ett oändligt antal av dessa ändliga universa, så blir ju det resulterande superuniversat trots allt oändligt. Om det vore möjligt att färdas till nästa universum, skulle man sannolikt till slut uppleva det som om man åkt runt universum och kommit tillbaka till startpunkten, när man i själva verket åkt över till ett annat, fast identiskt, universum. Således blir frågan om huruvida universum är oändligt eller inte en paradox, omöjlig att besvara eller ens begripa fullt ut.
Det förefaller emellertid logiskt oantastligt att allting i universum, bland annat den stariliska världen med alla dess invånare inklusive ni och jag, i själva verket existerar i ett oändligt antal upplagor. I varje ögonblick sker avvikelser och tidigare identiska världar skiljer sig plötsligt åt, vilket naturligtvis måste ge upphov till vad man skulle kunna benämna "parallella verkligheter". Just nu till exempel, står jag precis i begrepp att slå ihjäl er i den här verkligheten - det här universat - men i en annan verklighet, eller noga räknat i ett oändligt antal andra verkligheter, skonar jag er säkert. Det tjänar inget till att göra motstånd, ty oavsett vad som händer här så kommer ni i ett oändligt antal verkligheter att överleva, och i ett oändligt antal andra verkligheter kommer ni att dö. Vad ni gör här och nu spelar alltså ingen som helst roll kosmiskt sett, så det är lika bra att ni ger upp."

Djupt, va? Det finns tre sätt för äventyrarna att klara sig ur detta:

• Den ytliga metoden är att springa som galningar. Den Förjävligt Djupe är inte överdrivet snabb här nere i grottan, och alla Djupingarna ligger ju och trycker ansiktena mot grottgolvet och kan således inte fånga äventyrarna. Även om de bör få svettas lite har de goda chanser att klara sig.
• Den mellandjupa metoden är att distrahera honom genom att säga djupa saker. De kan t ex påpeka för Den Förjävligt Djupe att i enlighet med hans tidigare resonemang, spelar det ju faktiskt inte heller någon kosmisk roll för honom hur det hela avlöper. Detta gör att han sätter sig och grunnar på saken, vänder och vrider på det och försöker se det ur alla möjliga synvinklar, framförallt ur kosmisk synvinkel. Äventyrarna har då tid att befria eventuella fångar om de så vill, samt att roffa åt sig så mycket guld, juveler och väldans värdefulla konstskatter de kan bära ur kistorna.
• Den verkligt djupa metoden är att hitta den logiska luckan i Den Förjävligt Djupes resonemang: Om rymden är oändlig så är antalet kombinationsmöjligheter för materien inte alls ändligt, eftersom avstånden kan varieras i oändlighet genom att helt enkelt bli större och större. Schack matt. Den Förjävligt Djupe kommer att sätta sig på stengolvet med hakan stödd på sin knutna näve, och fundera djupt över detta i flera veckor. Prästernas tro får sig en rejäl knäck, och de kommer att betrakta äventyrarna som något slags halvgudar. Om de vill kan de få hjälp med att bära upp hela skatten till ytan och bort till Khyrrak den Stores stad eller vart de nu vill.

Därmed är äventyret i princip slut. Flykten eller uttåget ur De Djupas grottor lämnar jag åt källarmästaren, liksom att knyta ihop de lösa trådarna - åtminstone tills jag skriver nästa äventyr i serien. Emellertid ska jag ge källarmästaren ett litet tips om ni vill kunna spela kommande äventyr i serien utan stora modifikationer: Det klokaste du kan göra är att snabbt låta äventyrarna råka ut för något/få ett uppdrag/något annat som tar dem långt härifrån. På så sätt kan de inte påverka de händelser som utspelar sig mellan det här äventyret och nästa.



<< Föregående - Nästa