För att exemplifiera dessa tankar kring en episk kampanj tänkte jag visa en som jag själv har kört i medeltida England med hjälp av Västmarks regler. Jag hade länge funderat över fenomenet Merlin. En av de mest fascinerande tankarna är att Merlin, vilket betyder "stenfalk" på engelska, i själva verket är en titel på ett ämbete som en slags hovtrollkarl, en slags länk mellan den världsliga regimen och den Andra världen. På samma sätt hade jag också funderat på Älvadrottningens identitet. En del påstår att hon är Morgana le Fay och andra säger Titania. Efter att ha tänkt efter en stund beslutade jag mig att sammanföra dessa båda i en kampanj som utspelar sig strax före och under Tredje korståget.

Som det mesta annat börjar det här för länge sedan. Den ungefärliga tidpunkten för den här historiens början är då nazarenen dog på korset i Jerusalem och hans blod fördes västerut i det heliga kärlet. Vid den tiden var kelternas ställning på Britanniens öar hotad, och de såg inte lätt på ännu en främmande makt som hotade förtrollningen över deras öar, den förtrollning som druiderna byggt upp under årtusenden. Men mest rädda blev älvafolken, för det var genom Britanniens förtrollning som de kunde få tillgång till jorden. Om denna förtrollning kom i fel händer skulle de för evigt stängas ute från jorden.

Israeliterna insåg snabbt detta och för att undvika alla konfrontationer satte de sig själva som ett slags ambassadörer för att bära viljan mellan kelter, romare och israeliter och senare även kristna. Deras symbol var stenfalken, och det ämbete som instiftades kallas än idag för Stenfalk eller Merlin. Efter en tid fick de ämbetet som Förtrollningens försvarare av kelterna och även romarna böjde sig för detta.

Kelterna ansåg att Förtrollningen var viktig. De kallade förtrollningen för Draken efter deras heligaste maktsymbol. Vortigern bar drakbaneret i fält. Så även Ambrosius, Uther och Arthur Pendragon. Ingen av dem hade kontroll över Förtrollningen, men alla levde och styrde över Drakens land.

Under Vortigerns dagar hände så det som skulle förändra allt. Lailoken föddes, son av en demon och en nunna. Hans gåvor uppmärksammades snabbt och han sattes i skola hos Blaise, den dåvarande Merlin. Detta förargade älvafolken och Blaise spärrades in i sin grotta utanför tiden. Men ingenting kunde ändra den kedja som satts i rörelse: Lailoken blev Britanniens nästa Merlin och Merlin lade sig i till och med Britanniens konungars framtid. Han gav råd till Ambrosius Aurelis tills han dog, han såg till att Uther Pendragon blev den Höge Kungen, och han köpslog med Uther och tog Uthers kommande son i utbyte mot att Uther fick en natt med Igraine, den skönaste kvinnan i Britannien och en mäktig häxa. Och han såg till att sonen blev den Höge Kungen efter att Uther dog.

Älvafolken rasade. Aldrig förut hade en Merlin varit resultatet av en förening mellan Himmel och Helvete. Aldrig förut hade en Merlin aktivt lagt sig i Britanniens styre. Och under Arthur Pendragons år vid tronen började det livsfarliga spelet växa fram. Den Höge Kungens syster, Morgause, som förvägrats att bli häxa och en av Avalons kvinnor, erbjöds makt och trolldom i utbyte mot att hon låg med Kungen. Så gjorde hon, och hon födde därefter Mordred och Mordred blev kung Arthurs bane. De slog mot Lailoken själv, genom att förhäxa honom och förstärka hans hemliga lustar, och under en natt i fördömd passion lägrade han trollkvinnan Nimue i form av en hjort. Lailokens skuld plågade honom och till slut gick han i självpåtagen exil och spärrade in sig i sin grotta vid Caermyrddhin, och därmed skulle älvafolkens seger ha varit fullständig.

Vad de inte räknat med var Nimues dotter. Älvafolken tänker sällan på sådant och blir förvånade när sådant händer. Eftersom Nimue var född efter en förening mellan en jordisk häxa och en prins bland älvafolken så blev Nimues dotter mer kraftfull än man någonsin kunnat räkna med. Genom Lailokens föräldrar fick dottern ett arv av Himmel och Helvete; genom Nimues föräldrar fick dottern ett arv från Dödliga och Odödliga. Dotten, som av vissa kallas Inogen och av andra Moewen, tog sin faders mantel och konspirerade än mer bålt än fadern.

Hon avsatte älvadrottningen Titania från hennes tron och upphöjde Arthurs halvsyster Morgana till hennes plats och förde in Avalon från dess gränsland hela vägen in i Älvalandet. Hon kastade ut kung Oberon från Älvalandet och han kom att bli kung över de mörka Älvafolken, kia sidhe. Hon såg till att Excalibur återgavs till Sjöarnas damer och att Arthur fördes till sin dödssömn på Avalon i väntan på den tid då han skulle återvända i Britanniens nöd. Allt detta och mer därtill gjorde hon, och sedan väntade hon.

Vad var hennes syfte? Hennes syfte är en balans, där ingen kontrollerar förtrollningen. När förtrollningen flödar fritt, utan kontroll, så kommer hela England att tjäna på det och rida på historiens vingar. Precis som hennes föregångare insåg Inogen att om Britanniens förtrollning kontrollerades av kia sidhe så skulle de dödliga på öarna bli kia sidhes slavar.

Inogen hindrade detta genom att deportera kung och drottning. Hon hade inte räknat med att Oberon skulle undfly henne och gömma sig bland de dödliga och när Oberon började kämpa tillbaka var hon tvungen att ta till motdrag. När nordmännen kom kontrade hon detta genom att bit för bit driva bort dem, rikta in dem mot andra mål och göra dem till engelsmän. När normanderna kom väntade hon helt enkelt, och den dolkstöt som älvafolken styrde mot England försvann när normanderna också blev engelsmän. Stöt efter stöt från Oberon har avletts och nu har han tvingats ut i det öppna. Och han har gjort det som Inogen fruktade mest och det som överraskade henne mest – han har slutit en pakt med den Onde.

För Inogens del innebär det att kia sidhe har förlorat slaget, men det innebär också att den Onde har tagit kia sidhes plats och tagit över deras härar, för om Oberon får kontrollen över Draken så kommer den kontrollen att tillfalla den Onde när han dör, och England kommer att bli centrum för ett mörker som världen aldrig skådat tidigare.

Det är den sista striden och den enda striden som någonsin kommer att betyda något.