En av de vanligaste fallgroparna med episka kampanjer är att man allt för lätt tvingar spelarna att följa ens historia. Det ska man aldrig göra – en av huvudidéerna med rollspel är ju att spelarna ska vara med och utforma historiens utveckling. Sen må man ha en hur fräck historia som helst – om spelarna inte kan påverka den kunde de lika gärna höra en saga, eller hur?

Det enklaste sättet att undvika den här fallgropen är att inte skriva hela kampanjen innan man börjar spela. Istället skriver man ett par eller tre framtida äventyr som mest, men låter resten av kampanjen utvecklas efter hand. Det finns inget som hindrar framtida planering, men man bör alltid vara beredd på att man kan tvingas att överge alla ens häftiga planer för framtiden.

Däremot ska man ha en grovt skissad planering inför framtiden och man bör också tänka på hur de olika spelledarpersonerna reagerar på yttre händelser, som till exempel det som spelarna sysslar med.

Om man nu inte kan överge sina planer, så ge hellre spelarna en känsla av ett fritt val medan du i själva verket fullständigt struntar i allt sånt.

Det finns ett engelskt ordspråk som beskriver denna skenbara valfrihet på ett ypperligt sätt: "damned if we do, damned if we don’t". Enligt denna princip utsätter man spelarna för en viss händelse vad de än väljer. Ett exempel på detta kan vara att storyn kräver att figurerna ska komma över en ledtråd från en lönnmördare. Alltså måste lönnmördaren träffa på figurerna, och figurerna måste besegra lönnmördaren för att kunna finna ledtråden. Därmed kan man enkelt konstatera att lönnmördaren kommer att anfalla figurerna – om det inte sker på värdshuset här så under resan eller någon annan praktisk plats – och figurerna kommer att besegra lönnmördaren. Spelledaren blir helt enkelt tvungen att fuska och se till att lönnmördaren får på nöten.